Härlig helg med Göteborgsgirot!

I helgen har Göteborgsgirot dominerat mitt liv. Detta arrangemang har verkligen gjort succé, trots lite smärre incidenter, men vad kan man begära av ett så stort arrangemang som är så nystartat. Det är stort bara att Göteborgsgirot lyckades få TVÅ tävlingar under en och samma helg tycker jag.

På fredagen startade girot med Prioritet Grand Prix. Ett GP-lopp mitt i centrala Göteborg, avenyn, Poseidon. Kunde inte bli bättre plats. Det var en fantastisk kul känsla att få köra en tävling på hemmaplan mitt i stan. Som plus på allt var det fantastisk väder vilket lockade publik och det kändes nästan som om alla man känner inom cyklingen var på plats, plus familj. Ingen kom undan, alla var där, för dom hade ingen anledning till att inte vara det nu när det var så nära.

Herrarna startade innan oss och körde dryga 50min + 3 varv på den 1,1km långa/korta varvbanan. Vi i laget satt på våra trainer och värmde upp medans herrarna körde. Det gick bitvis undan och gruppen splittrades ganska snabbt. Efter en bit in i loppet började en efter en att kliva av banan. De blev varvade. Oftast är det så i GP-lopp att om du tappar täten och blir varvad så är du ute ur tävlingen, hårt, men så är reglerna. Har någon varvat dig är det liten chans till att du ska hinna ta i gen och det blir väldigt rörigt att hålla koll på hur många varv alla har kört. När jag såg herrrarnas lopp var jag glad över att vi bara skulle köra 30min + 3 varv. Känns som om det är ganska lagom med tanke på hur snabbt det oftast kan gå på ett GP-lopp. Eller rättare sagt hur ryckigt det kan vara. Varje ryck ger syra och efter ett antal ryck är benen inte lika glada som vid start. Men det är också just det jag gillar med GP-lopp. Det händer saker hela tiden och det är hårt. Ett GP-lopp kan verkligen sätta dina krafter på prov och det är kul! Och just detta hände i fredags. 

Foto: Mikke Jönsson

Starten gick för oss damer och av någon anledning hängde inte alla med så bra i början och “proffs” tjejerna som var med fick snabbt en lucka. Medans jag och alla vi andra damer i laget var avhängda redan efter 60m, katastrof! Det var bara en liten lucka, men som jag lärt mig kan en liten lucka snabbt växa till en större, framför allt i GP-lopp. Så där satt vi, i andraklungan. Kändes riktigt surt då jag även vet att det kan vara svårt att köra ikapp  i GP-lopp. Eftersom det är så mycket svängar blir det svårt att höja hastigheten, då gäller det att dom som är framför har en lägre hastighet. För någon sekund tänkte jag att det är kört, vi kommer aldrig komma i kapp, ingen idé att jag ligger här och kör slut på mig. Men det var en dum tanke kom jag snabbt på. Om jag inte är med och ser till att jobba för att köra ikapp, då kanske vi blir varvade och då måste vi kliva av. På hemmaplan! Inte en chans! Så jag bestämde mig för att kriga, göra mitt bästa för att köra ikapp. Moa från laget kände nog det samma och vi tillsammans med lite annan hjälp började jobba för att täppa luckan. Benen började verka och syran kändes men vi gav inte upp. Tillslut var vi riktigt nära och med några höra förningar kunde jag gå upp och anslöt till tätgruppen. Tror det vara knappa 10 min kvar när detta hände, vet inte, var alldels för trött. I vilket fall som hest så tänkte jag att nu får det bära eller brista, gör ditt bästa för att hålla dig kvar i klungan. Inte lång tid kvar, 10 min vet jag att det kan man klara trots att det känns som om benen ska ramla av. Moa i laget gjorde en attack men blev snabbt upphämtad. Jag försökte också men kände hur trötta mina ben var. På näst sista varvet gjorde jag ett riktigt kasst försökt till en attack med hopp om att detta skulle skapa bra förutsättningar för Moa som senare kanske skulle kunna ta en spurt. Men attacken blev inte riktigt som jag tänkt mig och jag kom in i klungan igen, ganska högt upp, som 3:e, 4:e man. Detta gjorde att jag satt väldigt bra inför sista varvet. Vi svängde upp på upploppet och tjejerna reste sig upp för att spurta, jag med. Men jag var några meter bakom och kunde inte trycka på tillräckligt för att komma fram och slåss om pallplatserna. Mina ben var döda. Slutade på en 5:e plats. Sjukt nöjd ändå med tanke på att dom som kom före är pfrosscyklister. Och jag hade verkligen gett allt jag kunde. Det var riktigt kul!

Fortsättning följer....

Foto: Mikke Jönsson