Vinterhatare & Kompiskampen

Gott nytt cykelår! 2016, mitt tredje år som damelitcyklist. Åren har gått fort, jag har lärt mig massor och haft en fantastisk utveckling. Jag har redan skrivit en sammanfattning av säsongen så jag kommer inte att upprepa mig och skriva någon sorts årssammanfattning. Allt finns i säsongssammanfattningen som är värt att skriva om detta året.

Nu är siktet fram mot säsongen 2016. Tycker tiden går fruktansvärt fort, det är redan januari och om tre månader är det dags för första tävlingen. Om jag räknar bakåt så var det oktober för tre månader sedan. Jag hade precis blivit sjuk, sjukare än var jag någonsin varit, och vilomånaden var på så sätt igång. Sedan dess har jag blivit frisk, upplevt hur det är att tappa sitt syreupptag någonstans mellan kuddarna i soffan, men också sett att siffrorna sakta men säkert kämpar sig uppåt mot var dom en gång var. Med tanke på vad fort tre månader har gått så kommer tre månader fram gå lika fort och helt plötsligt kommer jag förhoppningsvis att stå där på startlinjen. Kallt, blåsigt och allmänt grått kommer det säkert att vara. Så har det varit de två senaste åren. Inget jag är sugen på nu kan jag säga. Efter denna helgen är jag mest sugen på att fly till ett varmare land och aldrig mer cykla hemma i Sverige innan det är minst 20 grader. Ååå vad jag längtar tillbaka till tävlingarna i juli när det var så varmt att vissa mådde dåligt av det. Då mådde jag som bäst!

Denna veckan har varit en “tuff” träningsvecka vilket innebär att det blir lite extra tid på cykeln under veckan och distanspassen på helgen består av ett pass med lite hårdare körning i backar och ett långt distanspass. Passen innomhus i veckan gick väldigt bra. Jag körde min 20:a för Kompiskampen och lyckades trycka till med 12 watt mer än förra månaden. Klapp på axeln för det! På nyår festade jag till det med ett tc-pass till speciell nyårsmusik. Men helgens pass utomhus har varit en ren pina. Kylan har slagit till och minusgrader är inget min kropp gillar. Jag vet inte om det stämmer men alla pratar ju alltid om hur kylan här på västkusten är råare än längre in i landet och uppe i norr. Det värsta problemet är mina fötter. För att jag ska klara ett pass utomhus när det är under 10 grader behöver jag varma ullstrumpor, vinterskor, tjocka neoprenöverdrag och ett par elektroniska värmesulor. Så har jag överlevt långa distanspass i kyla dom andra åren. Men för någon månad sedan slutade mina kära värmesulor att fungera. Katastrof! Jag köpte ett par nya men dom höll bara värmen i två timmar, inget för cyklister i min klass. Igår köpte jag ännu ett par som lovade hålla värmen i minst fem timmar. Men självklart så var det fel på den ena sulan så fötterna fick slåss om vem som skulle slippa bli vit av kyla. Näää minusgrader är inget jag gillar. Jag har bra kläder, men kylan tränger sig liksom in i benmärgen ändå. Önskar i bland att man hade ett extra lager späck på vintern. Jag ska reklamera sulorna och kan återkomma om dom nya är bättre. Efter helgens pass har jag lust att bara sitta inne i mitt varma hus framför brasan och aldrig mer behöva gå ut igen. Jag vet att det kommer att gå över och att jag kommer att vilja cykla ute fast det är kallt och bedrövligt. För jag vet att efter några distanspass inomhus blir man så less på att stirra in i en skärm för att försöka få tiden att gå snabbare. Då kommer is i vattenflaskan, vita fötter och köldskadade kinder kännas okej och jag kommer inte att gnälla lika mycket som jag gör nu, hoppas jag! *snälla låt vintern gå fort!*

Nyårspasset med myårsmusik, än så länge är trainern en av mina bästa vänner!