måndag 16 maj 2016

Dansk kantvind dag 3 + backe!

Tävlingsdag nr tre i Danmark, dagens tävling i staden Hammel. Dagens bana var kuperad och innehöll Danmarks mest kända backe, Pöt Möller. Knappa kilometern lång och runt 7%. Jag har inte stenkoll på siffrorna, bryr mig inte så mycket. Är det backe så är det och det brukar vara hårt oavsett hur många procent hit och dit tänker jag. Inga backar här omkring är värre än dom jag körde på Mallis, så jag låter backarna vara som dom är utan att bry mig för mycket om lutningen och längden. Kan vara bra att veta ungefär hur lång en backe är för att inte köra på för hårt i början och dö innan backen är slut.

Ja som ni märker var fokus för dagens lopp denna backe, Pöt Möller. Fokus var även som tidigare dagar, placera mig så bra som möjligt för att slippa ta så mycket vind som möjligt. För självklart var det friska vindar i dag med. Tror nu mera att detta är standard i Danmark. ‘

Idag anlände vi till tävlingplatsen ganska tidigt och hade ovanligt gott om tid för att checka läget vid start- och målområde samt mecka ihop cykeln. Jag hade en timma till start när jag satte mig på trainern för att börja värma upp. Det kändes skönt, jag vet att när benen tävlar flera dagar i rad behöver jag en ordentlig uppvärmning för att komma i gång. Behöver pressa på så att kroppen fattar att nu är det dags igen, ingen vila idag heller, börja producera syra! Kändes seg i början av uppvärmningen, var riktigt jobbigt när watten steg och pulsen skulle kämpa sig upp. Men efter några hårda korta intervaller var det som om benen började förstå att det var dags för tävling. 40 min och jag var varm och go om benen.

Vi ställde alla upp inför start, jag, Moa, Hanna och Maja. Fyra MCK:are. Starten gick och det var lite lugnare dom tre första kilometrarna till skillnad från dom två tidigare tävlingarna då det varit tokkörning från start. Men däremot kom det en attack efter tre kilometer, något som det inte gjort tidigare. När attacken gick hade jag som tidigare fullt upp med att försöka ta min plats i klungan. Låg bakom Hanna och vi låg ganska lång bak, för lång bak för att kunna gå med i attacken. Moa var däremot mer på hugget och hade placerat sig bra, längre fram i klungan och lyckades gå efter när några av tjejerna svarade på attacken. Så där gick första utbrytningen för dagen. med en av oss i MCK. Tre varv skulle vi köra och därmed tre varv upp i backen. Eftersom jag var i andra gruppen inför första gången i backen förväntade jag mig ingen tokkörning. Placerade mig längst fram för att säkerställa att inte hamna bakom någon som kanske skulle släppa klungan. Det var kämpigt, men det var jag nog inte ensam om att tycka. Var ingen som gick förbi mig i alla fall. Lite lugnare efter backen och sedan in på varv två. Andra gången upp i backen var det hårdare körning, alla i klungan ville nog skilja agnarna från vetet. Jag såg till att lägga mig längst fram och bredvid mig låg tre andra från klungan. Satan vad dom körde! Jag brukar känna mig stark i backar men jag fick en riktig match. Var riktig nära att jag inte kunde hänga med dem sista metrarna upp. Men jag hade bestämt mig för att inte åka av och pressade på allt vad jag kunde för att ta hjulet framför. Vi blev en grupp på fem cyklister som nu fick en lucka till dem bakom och körde på för att hålla avståndet. Efter ett kort tag kom vi ikapp Moa och en tjej från BMS som hade kört partempo ett bra tag. Vi hade därmed ingen MCK:are i 1:a klungan. Trodde att 1:a klungan hade en stor lucka och att vi aldrig skulle komma ikapp. Gruppen jag var i körde dock på, vad jag tänkte var för att hålla luckan till dem som låg bakom. Jag gick fram och tog mina förningar för att visa att vi i MCK bidrar och vill vara med på att köra. En kort bit in på varv tre kom vi helt plötsligt i kapp 1:a klungan. Oj, tänkte jag, nu är vi alla samlade. Jag och Moa sitter i 1:a klungan. Vad ska vi nu göra? Fanns inte så mycket att göra för vi kom ut i kantvinden och vi var ganska möra båda två. Tejerna som körde för placeringar attackerade gång på gång och jag fick riktigt bita i vissa gånger för att inte åka av. Det sliter i slutete när det kommer attacker efter attacker. Efter halva varvet lugnade det ner sig. Alla började förmodlingen förbereda sig för hård körning i backen som låg i slutet på varvet tänkte jag. Jag började förbereda mig mentalt. Jag var trött men jag hade bestämt mig för att göra allt för att sitta kvar uppför. Tänkte hur det skulle kännas om jag inte orkade, om jag blev tvungen att släppa. Det skulle kännas väldigt trist, att bli besegrad i en backe. Sedan tänkte jag på hur det skulle kännas om jag satt med upp och kunde köra in med klungan mot mål. Då kände jag mig oerhört glad, att lyckas bita i och kämpa. Det ville jag, jag ville känna att jag gjorde allt för att lyckas. Och så bestämde jag mig för att jag ska inte åka av i backen, jag är start i backe och klarar det här.

Vi närmade oss backen och jag gick fram och tog en plats bland dom fem första i klungan. När vi kom in i backen hamnade jag längst fram bredvid en satans stark norska. Nu gällde det, håll dig kvar. Jag kämpade, trodde någon skulle göra ett ryck, eller dra på lite hårdare. Men så blev det inte. Jag klarade att sitta med upp och nu var det bara några kilometer kvar mot mål. Yes, håll dig kvar sista biten nu tänkte jag, sätt dig högt. Det gjorde jag, norskan gjorde en attack och jag kunde lätt gå med och resten av klungan. Vi var samlade och någon knapp kilometer kvar till mål. Jag hade varit ganska passiv under tävlingen, gått efter några attacker men inte gjort någon själv. För mitt eget ego eller rättare sagt min MCK heder var jag tvungen att göra minst en attack. Den gjorde jag cirka 500m innan mål. Tänkte att kanske är det så att ingen tar initiativet till att bry sig för att vi är så nära mål och jag kan hålla en lucka fram till mål. Jag reste mig och attackerade. Kom i väg, fick en lucka, höll någon minut tills en tjej från BMS attackerade ikapp mig. När hon körde förbi mig orkade jag inte ta hennes hjul. Klungan kom precis ikapp mig lagom till spurtrakan fram till mål. Jag hade inte mycket kvar i benen och det blev ingen vidare spurt. Kom sist i klungspurten. Lite trist, men jag satsade mitt kort på att attackera innan mål med hopp om att det skulle hålla. Nu gjorde det inte det, men jag hade kanske ändå inte lyckats med någon bra spurt i klungan så mitt beslut kändes rätt. Ibland får man chansa och här i Danmark har det verkligen varit rätt läge. Inte så mycket att förlora. Bara mycket att lära.
Moa kom in precis efter mig. Vi slutade i dag platserna 14 och 15. Maja och Hanna tvingades tyvärr att bryta.

Så nu var alla tre tävlingar i Marcello Bergamo Cup avslutade. Jag har inte sett den totala placeringen i cuppen men kan väl tippa på att jag och Moa kanske top top 15. Kan återkomma med resultat.

Sammanlagt har jag fått mig tre riktigt bra tävlingar. Jag har haft riktigt tufft motstånd riktigt hård dansk vind och fått öva mig riktigt mycket på att försöka placera mig rätt i en stor klunga. Om det blir någon nästa gång i Danmark ska jag tuffa till mig lite och ta mer plats i klungan. Peace!

söndag 15 maj 2016

Dansk kantvind dag 2

Tävlingsdag nummer 2 i Danmark. Denna dag i Ikast, precis utanför Herning. Banan var som dom flesta här i Danmark, platt och med kraftig vind. Mitt mål för dagen var främst att försöka placera mig bättre i klungan för att slippa slita för mycket i vinden och hoppas på att kunna bita mig fast i 1:a klungan. Jag var även överens med mig själv om att jag skulle värma upp lite bättre för att göra benen redo på hård körning från start. Vet inte om det har med åldern att göra men i bland känns det som om benen är bäst efter nästan en timma. Segt bara att värma en timma innan en tävling som kommer pågå i tre timmar, men ska man vara på topp så kanske det är något som krävs. Har inte gjort några vidare studier på mig själv ang detta, men borde kanske göra det. Jag tycker dock att jag har fått till uppvärmningen bra inför tempolopp, då brukar jag sitta och trampa ca 40 min på trainern.

Det blev dock ingen uppvärmning på 40 min idag. Tiden gick så fort, som vanligt, och jag fick nog ihop ca 25 min på trainern. Men ganska fokuserad tid. 5 min G1, 5 min G2, 5 min upp till EB, någon minut lugnt och 5 min upp till EB igen, sedan lugnt några minuter. Efter det kändes benen någorlunda redo.

Det kördes på, som vi trodde redan från start. In i den hårda kantvinden. Vi hade idag samma laguppställning som igår. Och allas mål var nog att sitta kvar första biten av tävlingen tills det skulle lugna ner sig, sedan skulle vi kanske kunna göra lite attacker. Jag gjorde mitt bästa för att försöka placera mig så bra som möjligt men det var svårt. I kantvinden var det endast dom främre cyklisterna som bildade en så kallad vinge. Bästa skyddet i kantvind. Alla vi andra låg som ett pärlband efter dem. Vilket inte ger så mycket skydd, att bara ha en liten rygg framför sig. Det man vill åt i kantvinden är en cyklist vid sidan om sig.

Vi skulle köra 3 varv på en bana som var ca 31km och som sagt var det riktigt hårt första varvet. Vet inte när klungan började splittras upp. Jag var fullt fokuserad på att hålla mig kvar och hela tiden försöka hitta ett bra hjul. En av mina lagkamrater, Maja, fick kedjehaveri ungefär i mitten på första varvet. Jag låg precis efter henne när detta hände vilket skapade en lite lucka för mig och jag fick jaga i kapp ett hjul. Efter det tog det inte lång tid förens vi kom till en liten liten backe. Den var inte brant och lång, men den kändes efter den hårda körningen. Och det var jag inte ensam om. Tror det var en del som tappade där. Jag var som vanligt inte rätt placerad och hamnade bakom någon som tappade i backen. Detta gjorde att jag plus tre andra cyklister fick jaga ikapp klungan. Vi körde på riktigt hårt. Tror att alla var ganska måna om att göra sitt bästa för att komma ikapp. Det slet på benen. Men som tur var blev det lite lugnare i klungan en liten stund när vi kom i kapp. Tyvärr hade då även en annan lagkamrat, Hanna tappat klungan. Nu var det jag och Moa kvar och vi gjorde vårt bästa för att hänga med. Tempot gick ner på andra varvet och vi fick lite tid till återhämtning. Men trots att tempot var lågt var det ändå ingen fikarunda pga den danska kantvinden. Jag försöka att placera mig men hamnade gång på gång längst bak. Det blev lite för jobbigt att hela tiden försöka jobba mig längre upp och accepterade till slut att vara sist i klungan. Bitvis gick det lite hårdare men sammanlagt var det ganska ok. Trodde att jag skulle åka av vid något tillfälle men som tur var så blev det lugnare precis när det kändes som om benen skulle ge upp. Vi kom in på varv tre och jag började tänka på taktiken. Vad skulle hända nu? Det verkade inte som om dom stora lagen var så benägna till att attackera, för det hade inte varit så många attacker hittills och jag har hört att etapp två brukar vara den lugnaste. Jag hade inte riktigt ben för att göra något i början på varvet när det var som mest kant och motvind och tänkte därför att det får bli något precis i slutet. Moa och jag bestämde oss därför för att göra något i slutet. Förhoppningsvis skulle resten av klungan inte bry sig om oss då vi inte är något hot för deras totala poäng. I den lilla backen i slutet på varvet tänkte jag göra en attack, men Rikke från Team Crecsent hann före. Det blev en satans köring efter det. Måste varit uppe i minst 70km/h, kändes det som i alla fall. Vi kom i kapp Rikke och det lugnade ner sig, men då körde BMS en dubbelattack. Sedan var det min tur. Jag attackerade och kom loss. Haha, tänkte jag. Det är ingen som brys sig om mig. En MCK:are, jag är inget hot, låt henne köra hoppades jag att dom skulle tänka. Det gick någon minut och sedan körde dom på för att komma ikapp mig. Vi började efter det att närma oss mål. Då gjorde Moa en attack. Jag låg länsgt fram och ingen gick fram för att köra in Moa. Bra tänkte jag, låt Moa köra i från oss nu. Men Rikke gick fram och körde på så efter ett tag var klungan i kapp Moa och nu var det inte långt kvar till målet. Tempot gick upp och alla försökte ta så bra position som möjligt. Jag var för lam för att positionera mig och fick inte in någon bra spurt. Hamnade dock på plats 12 och Moa plats 13. Vi blev bästa svenskor idag och fick 50 danska kronor var. Det var det värt för slitet i kantvinden!

Nu ligger vi på hotellet med benen i högläge och hoppas på bra återhämtning tills imon. Imon är banan kuperad och vi ska visst köra i Danmarks mest kända backe, beskriven som Danmarks Kinnekulle. Hoppas på bra backben i mon! Peace!

 

lördag 14 maj 2016

Marcello Bergamo Cup

Ja ha, då har man kört sin första tävling i Danmark och fått smaka på den j-vligt hårda danska kantvinden. Är i Danmark nu och har precis kört en av tre tävlingar i Marcello Bergamo Cup. Från laget är det jag, Moa och Hanna plus Maja (kör som junior i Danmark), Maja är inte officiellt med i laget men eftersom hon är en MCK:are kör hon så klart med oss om vi startar samtidigt.


Tävlingen var i Kjellerup en bit utanför Herning där vi bor lite lyxigt på ett hotell. I vanliga fall brukar vi försöka spara in på kostnaderna och bo på något billigt vandrarhem, men denna resa unnade vi oss lite hotellkomfort. Banan var lite smått kuperad men ganska lättåkt hade vi fått höra innan. Vad som skulle bli dagens utmaning var kantvinden. Vi hade även fått höra att det säkert inte kommer att gå så fort i början, vilket inte alls stämde. Första halvtimman från start var nog den tuffaste halvtimmen på hela loppet. Jag var som vanligt en av dom sista i väg vid start. Har alltid problem med att klicka i pedalen. Eller det känns som om jag oftast har problem med det och även idag. Hamnade nästan sist i klungan vilket gjorde mig lite stressad. Jag vet så väl att om det attackeras eller börjar gå fortare så vill man inte ligga och sladda där bak. Gjorde allt vad jag kunde för att ta mig längre fram i den 50 man stora klungan. Jag gick ut i vinden och körde på helt enkelt. Tänkte att mina ben klarar lite syra så här i början, det kommer lugna ner sig snart och då får jag återhämtning. Men icke! Farten hölls uppe av ett av dom stora lagen och mina ben fick jobba. Inte mest pga av farten utan pga av vinden. Jag var oerhört dålig på att ta hjul och fick kämpa mycket själv i vinden. Detta gjorde att jag kände att nu är det snart nära. Min gräns kommer och då kan jag inte trycka på längre. Efter en backe tog det stop. Jag kunde inte hålla mig kvar i klungan och tappade. Var då solo. Själv. Utan klungan. Avhängd. Kändes surt. Tittade på klockan som visade 30min. Som ett GP-lopp tänkte jag. Jag gav nästan allt i 30min, sen sa det stop. Blev till att åka runt resten av loppet med en några andra som tappat tidigare och kom i kapp mig. Mitt mål blev då efter ett tag att öva på att placera mig i gruppen och försöka ta så lite vind som möjligt. Jag körde på lite i backarna som fanns på banan bara för att känna mig stark. Var en eller två som hängde med mig upp. I en backe någon knapp mil innan mål gjorde jag en attack. Ingen gick efter, låg själv några minutrar och tänkte att dom kanske inte bryr sig. Ingen som vill gå upp och köra för att hämta in en MCK:are. Men till slut kom dom i kapp. Så blev det en klungspurt. Klungspurt för 2:a klungan. Jag placerade mig ganska bra, inte optimalt då jag inte visste hur dom andra var på att spurta i klungan. Kunde trycka på mer än dom flesta andra i spurten och tror att jag kan ha kommit tvåa.




Mina andra lagkamrater lyckades bättre med att hålla sig kvar i klungan, alla faktiskt. Hanna och Moa gjorde lite attacker men tyvärr var det ingen som höll. Både Hanna och Moa slutade top 15. Jag vet inte ännu vilken plats jag kom på. Eftersom det är etapplopp räknas poäng för varje tävling. Denna har reglerna att poängen tilldelas enbart efter placering. Vilket betyder att även om jag kom en bit efter 1:a klungan kan jag få nästan samma poäng som den som var sist i 1:a klungan om jag kom först i 2:a klungan. Detta betyder även att i mon kommer klungan bevaka dom som fick bra placeringar i dagens lopp och inte bry sig lika mycket om oss som kom längre ner i resultatlistan. Inte helt säkert men kanske, kanske att jag kan gå i väg utan att någon bryr sig. Det ska visst vara pannkaksplatt imon så vi får la se om jag kan lyckas placera mig bättre och inte åka av.

Peace!



onsdag 11 maj 2016

Racerapport - Göteborgsgirot



Efter GP-loppet på fredag kväll var det snabbt hem, ladda med energi, hopp i säng för att tidigt på lördag morgon rulla in till stan för att köra tävling nr.2 Göteborgsgirot 140km. Fantastiskt väder även denna dag och jag kunde köra hemifrån 8.00 utan benvärmare! Då är det varmt. 140km är inte någon distans som vi svenska damelitcyklister är vana vid. Våra tävlingar är oftast runt 8,9 mil. En gång om året har vi SM som är 12mil. Men aldrig längre än så. Jag var osäker på hur hårt jag skulle kunna köra så länge. Min tanke var att försöka hänga på herreliten så länge jag orkar. Målet var även så klart att bevaka som andra damerna med hopp om att slåss om en pallplats. Det var ju så att damer och herrar körde tillsammans. Betydligt färre damer än herrar. Så det var ganska svårt att se vart alla damer befann sig i början.


Yes, starten gick 9.00 och vi rullade i väg genom stan. Masterstart en bra bit ut. Blev väldigt ryckigt, var på helspänn hela tiden för att inte köra in i någon annan. Tillslut släpptes vi och farten ökade, nu gäller det, bit i, tappa inte klungan på direkten. Det kommer lugna ner sig och då vill jag sitta i första klungan. Jo da, man fick bita i. Inte direkt för att farten var hög, utan för att vi var en stor klunga och det var ryckigt på grund av svängar och hinder. Det sliter på benen varje gång man får pressa på för att fånga ett hjul. Ganska tidigt kom dom första höjdmetrarna. Jag visste exakt var på banan och la mig då så högt upp jag kunde. Vilken gjorde det lättare att bita sig kvar i klungan. Vi kom upp på Angeredsbron, en bro med ett svagt motlut, ser inte så tufft ut, men den bron tar alltid på benen. Jag tog sikte på en annan elittjej och tänkte att om hon klarar det så gör jag det med. Efter bron var det en skarp sväng över en cykelbana, upp på en cykelbana, uppför en slingrig brant backe. Där tappade jag position och orkade inte suga mig fast i ett hjul när det började gå utför. Vilket gjorde att luckan snabbt växte och jag insåg surt att det var kört. Benen var trötta efter alla ryck och höjdmetrarna vi hittills hade avklarat. Hade nog bara gått en dryga 6 mil men jag var rökt, för tillfället. Blev ganska snart inhämtat av en liten grupp med ca 4 cyklister, var av två klubbkompisar, herrar. Mina damer hade jag ingen koll på. Det var några krascher i början och jag visste inte hur det hade gått för alla. Vad var mina damer? Jag körde på med herrarna och efter ett tag kom vi i kapp en damelitcyklist, Julia Karlsson, som också hade släppt huvudklungan. Hon blev nu mitt mål, jag skulle göra allt för att komma före henne in i mål. Var ju inte så mycket till tävling att försöka komma före herrarna som jag körde tillsammans med, dom fick fungera som draghjälp i stället.
Vi körde på lite i början när den “nya” gruppen hade bildats men efter ett tag verkade det som om alla tappade intresset för att köra på. Jag visste att om ett tag börjar ett parti med backar och då vill jag inte åka av, så ingen idé att ligga och pressa på om ingen annan gör det. Om jag ska vara ärlig var jag ganska matt. Vi blev några fler i min grupp efter ett tag, en till dam. Så då hade jag två stycken att hålla koll på. Vi började närma oss langningszonen som var precis i början på partiet med alla backar. Fick tag på en flaska, vilket var väl behövligt, vi cyklade i högsommarvärme, inget mig emot, men viktigt att ha tillräckligt med vätska. Efter langningszonen skulle det hårdaste partiet på banan börja, trodde jag. Men det blev inte riktigt så. Visst var det bitvis jobbigt uppför men det blev ingen  körning så som jag hade förberett mig på. Alla var nog glada över att det inte var någon som drog upp tempot uppför och vi körda ganska samlat. Har för mig att jag och Julia kom loss med en CK Sundetherre någon gång, men jag är inte säker. Svårt att ha stenkoll på vad som händer bakåt, vad alla cyklister befinner sig. Jag hade nästan bara koll på Julia. Kilometer efter kilometer gick och jag började fundera på vad jag ska göra. Det är tråkigt att köra en tävling och bara sitta med i en klunga utan något försök till att spela ut dom andra genom en attack eller liknande. Men jag kände mig väldigt trött och övervägde chansen till att attackera, köra slut på mig själv och bli avhängd. Kontra sitta med i klungan med Julia och satsa på spurten. Jag bestämde mig för att åtminstone göra något dom sista kilometrarna. Känner till banan ganska bra och visste vart det kunde passa att sätta in en stöt. Vi skulle upp för en ganska brant backe i slutet, men precis efter backen är det ganska lättåkt. Förra året då banan var 70km gjorde jag ett ryck i den backen och kom loss, men blev ganska lätt ikappåkt på platten. Kan nämna att det då var herrar som körde i kapp mig, det är svårt för mig att hålla avstånd till ett gäng åkstarka herrar. Nej, denna gång får jag komma på något annat. La mig bakom Julia och precis vid en sväng, reste jag mig och satte fart förbi Julia. Hoppas att hon fick kämpa för jag fick en liten lucka men hon var på mitt hjul. Vi körde då precis in på ett grusparti och dör var det ingen ide att försöka något om jag skulle vilja hålla mig på cykeln. Vi kom senare ut på asfalten igen och då var det bara någon kilometer kvar. Jag la mig bakom Julia i gen och såg en kort backe framför oss. Perfekt tänkte jag här blir det en attack. Kom förbi Julia igen och fick en lucka. Men Julia är stark och hon lyckades ta mitt hjul igen. Så var det bara att acceptera att det nog blir en spurtuppgörelse. Vi låg bredvid varnadra sista kilometern och visste båda två att nu j-vlar ska vi spurta, må bäste dam vinna. Tråkigt nog sket det sig. Precis innan mål fick vi stanna för ett röljus, precis efter ljuset såg vi en skylt som pekade åt vänster och svängde, men det var fel! 100m innan mål och vi kör fel! Ingen av funktionärerna reagerade och vi förstod några sekunder senare att vi kört fel. Vad göra? Det blev hastigt att vi körde utanför tävlingsbanan och tog en annan väg mot målrakan. Men en bil kom i vägen, Julia hann passera bilen men jag fick stanna. Självklart fortsatte Julia mot mål och kunde ensam resa sig för att börja spurta in i mål. Så himla surt! Jag ville verkligen ha en spurtstrid mot Julia. Blev rätt förbannad när jag kom in i mål. Hade ingen aning om hur många damer som kommit in i mål innan oss. Trodde vi skulle spurta om 4:e platsen, möjligen 3:e och jag var ganska sur över att jag kanske förlorade en pallplats på grund av att vi körde fel. Men efter ett tag fick jag höra att jag kom 3:a! Va? Vart var dom andra damerna?? Det var endast Sara Penton som tagit sig i mål innan oss. Jag blev lugnare av att veta att jag lyckades få en pallplats, men jag var ändå besviken över att jag och Julia inte fick göra upp på riktigt. Men men, så är det när man tävlar. Ibland blir det orättvist. Kanske det någon gång kommer att vara till min fördel i något annat sammanhang. Kristina i laget kom in i mål precis efter mig. Hon lyckades få till spurten bättre och vann över de andra damerna i hennes klunga. Malin kom in ett tag efter det efter att ha kämpat själv bitvis ute på banan. Moa fick hjulhaveri och tvingades tyvärr att bryta redan i början på tävlingen.

Top tre i damklass blev alltså:

1 - Sara Penton
2 - Julia Karlsson
3 - Jeanette Arbjörk

Jag är sammanlagt grymt nöjd med dom två tävlingarna i Göteborgsgirot. Så himla kul att köra på hemmaplan! Och med det fantastiskt varma sköna vädret, kunde inte ha blivit bättre. Ser fram emot nästa år! Stort tack alla inblandade, ni vet vilka ni är! Peace!



söndag 8 maj 2016

Härlig helg med Göteborgsgirot!

I helgen har Göteborgsgirot dominerat mitt liv. Detta arrangemang har verkligen gjort succé, trots lite smärre incidenter, men vad kan man begära av ett så stort arrangemang som är så nystartat. Det är stort bara att Göteborgsgirot lyckades få TVÅ tävlingar under en och samma helg tycker jag.


På fredagen startade girot med Prioritet Grand Prix. Ett GP-lopp mitt i centrala Göteborg, avenyn, Poseidon. Kunde inte bli bättre plats. Det var en fantastisk kul känsla att få köra en tävling på hemmaplan mitt i stan. Som plus på allt var det fantastisk väder vilket lockade publik och det kändes nästan som om alla man känner inom cyklingen var på plats, plus familj. Ingen kom undan, alla var där, för dom hade ingen anledning till att inte vara det nu när det var så nära.

Herrarna startade innan oss och körde dryga 50min + 3 varv på den 1,1km långa/korta varvbanan. Vi i laget satt på våra trainer och värmde upp medans herrarna körde. Det gick bitvis undan och gruppen splittrades ganska snabbt. Efter en bit in i loppet började en efter en att kliva av banan. De blev varvade. Oftast är det så i GP-lopp att om du tappar täten och blir varvad så är du ute ur tävlingen, hårt, men så är reglerna. Har någon varvat dig är det liten chans till att du ska hinna ta i gen och det blir väldigt rörigt att hålla koll på hur många varv alla har kört. När jag såg herrrarnas lopp var jag glad över att vi bara skulle köra 30min + 3 varv. Känns som om det är ganska lagom med tanke på hur snabbt det oftast kan gå på ett GP-lopp. Eller rättare sagt hur ryckigt det kan vara. Varje ryck ger syra och efter ett antal ryck är benen inte lika glada som vid start. Men det är också just det jag gillar med GP-lopp. Det händer saker hela tiden och det är hårt. Ett GP-lopp kan verkligen sätta dina krafter på prov och det är kul! Och just detta hände i fredags. 




Foto: Mikke Jönsson
Starten gick för oss damer och av någon anledning hängde inte alla med så bra i början och “proffs” tjejerna som var med fick snabbt en lucka. Medans jag och alla vi andra damer i laget var avhängda redan efter 60m, katastrof! Det var bara en liten lucka, men som jag lärt mig kan en liten lucka snabbt växa till en större, framför allt i GP-lopp. Så där satt vi, i andraklungan. Kändes riktigt surt då jag även vet att det kan vara svårt att köra ikapp  i GP-lopp. Eftersom det är så mycket svängar blir det svårt att höja hastigheten, då gäller det att dom som är framför har en lägre hastighet. För någon sekund tänkte jag att det är kört, vi kommer aldrig komma i kapp, ingen idé att jag ligger här och kör slut på mig. Men det var en dum tanke kom jag snabbt på. Om jag inte är med och ser till att jobba för att köra ikapp, då kanske vi blir varvade och då måste vi kliva av. På hemmaplan! Inte en chans! Så jag bestämde mig för att kriga, göra mitt bästa för att köra ikapp. Moa från laget kände nog det samma och vi tillsammans med lite annan hjälp började jobba för att täppa luckan. Benen började verka och syran kändes men vi gav inte upp. Tillslut var vi riktigt nära och med några höra förningar kunde jag gå upp och anslöt till tätgruppen. Tror det vara knappa 10 min kvar när detta hände, vet inte, var alldels för trött. I vilket fall som hest så tänkte jag att nu får det bära eller brista, gör ditt bästa för att hålla dig kvar i klungan. Inte lång tid kvar, 10 min vet jag att det kan man klara trots att det känns som om benen ska ramla av. Moa i laget gjorde en attack men blev snabbt upphämtad. Jag försökte också men kände hur trötta mina ben var. På näst sista varvet gjorde jag ett riktigt kasst försökt till en attack med hopp om att detta skulle skapa bra förutsättningar för Moa som senare kanske skulle kunna ta en spurt. Men attacken blev inte riktigt som jag tänkt mig och jag kom in i klungan igen, ganska högt upp, som 3:e, 4:e man. Detta gjorde att jag satt väldigt bra inför sista varvet. Vi svängde upp på upploppet och tjejerna reste sig upp för att spurta, jag med. Men jag var några meter bakom och kunde inte trycka på tillräckligt för att komma fram och slåss om pallplatserna. Mina ben var döda. Slutade på en 5:e plats. Sjukt nöjd ändå med tanke på att dom som kom före är pfrosscyklister. Och jag hade verkligen gett allt jag kunde. Det var riktigt kul!

Fortsättning följer....




Foto: Mikke Jönsson


lördag 30 april 2016

Kinnekulle - årets misär

Tjaa! Var ett tag sedan och som vanligt har det hänt en del. Önskar att jag var bättre på att skriva här. Gillar inte att gå och samla på mig massa och sedan försöka göra ett bra, inte allt för långt inlägg. Det är en konst det här med att blogga får jag erkänna. Kanske är ett tecken på hur spontan icke-spontan man är? Ett tecken på att jag är en person som går och drar på sakerna för länge? Näää, jag kommer till skott med cyklingen i alla fall. Jag skyller på cyklingen, jag cyklar för mycket för att hinna blogga flera gånger i veckan. Så nu var dåliga samvetet för att jag är kass på att uppdatera bloggen borta!


Men om jag nu ska skapa lite ordning här och dela med mig av vad som hänt sedan Östgötaloppet. Efter Östgötaloppet hade jag två veckor till nästa tävling, Kinnekulle. Kinnekulle var mitt första a-race för denna säsongen. Var inte nöjd med min insats från förra året och inte året innan dess. Så detta året var jag extra laddad för att göra bra ifrån mig. Har haft tävlingen som målbild under vintern när jag kämpat inne på trainern. Varför just Kinnekulle har blivit en tävling som jag vill köra bra på är för att det är en av få tävlingar här i sverige som bjuder på lite höjdmeter. Backar är min starka sida och det gör att banan kan vara till min fördel.


Med hjälp av min “coach” Camilla Larsson hade vi försökt att få till en liten formtopp lagom till Kinnekulle i år. Det kändes bra dagarna innan tävlingen, jag var förberedd fysiskt och började förbereda mig psykiskt. Fick ett stärkande mail av Camilla där hon peppade mig och uppmanade mig till att köra för att ha kul och släppa prestationskraven. Har lärt mig att jag presterar som bäst när jag släpper tankar på att “jag måste vinna” och bara kör på.


Kinnekulle ingår även i Swe-cup i år. Så det var inte bara viktigt för mitt ego att visa formen på kullen. Vi i laget hade som mål att köra för att vinna. Allt var planerat in i minsta detalj kan man säga.


Grymt laddad dagen innan Kinnekuell

Dagen kom, söndagen den 24:e april. En dag jag och många andra sent kommer att glömma. Morgonen började med att jag tittade ut och såg att det snöade! Inget snö-blandat utan riktigt stora snöflingor. En litet nervöst skratt kom ur mig. Ja ja, det går över tänkte jag, vi startar vid 12.00 och mycket kan hinna hända vädermässigt, temperaturen brukar stiga ett antal grader framåt lunch. Intalade mig själv att allt kommer att gå bra, inge ide att oroa sig. Det ger dålig energi. Skämtade lite om att det kan inte bli värre än SM 2014 som gick på samma bana, i ösregn och några ynka grader, i slutet på Juni. Började packa in i bilen, satte på cykelstället, skulle precis lasta på cykeln när jag av vana alltid kollar di2-växlarna. Hade även gjort detta kvällen innan men gör det alltid innan lastning. DÖTT! Växlarna var döda! Aaaaa PANIK!! Lugn och fin försökte jag att tänka. Min snälle sambo kom till min undsättning och började snabbt hjälpa mig med att försöka hitta felet. Men icke. Hittade inget fel och växlarna var döda. Gick inte att hålla paniken, ångesten borta och jag gjorde allt för att försöka komma på en lösning. Fanns bara en snabb lösning, att få tag på en annan cykel. Som tur är har vi i laget oftast backup från Bliz-Merida. Ringde dem och utan problem fanns det en extra cykel till mig. Stor pust, jag kommer att komma iväg. Trodde ett tag att allt var kört. Att all uppladdning var bortkastad. Min kära tävling, åt helvetet. Men oerhört tacksam över att få en lånecykel började resan upp mot Kinnekulle. På vägen upp fick vi ett meddelande av Malin i laget. Hennes bil startade inte! Lite för mycket, först min cykel som skrämde slag på alla och nu Malins bil. En stund senare fick vi reda på att starten var framskjuten en timma. Tur för Malin som lyckligtvis fick ordning på bilen och kunde köra mot Kinnekulle, lite senare än planerat, men ingen brådska med tanke på att starten var framskjuten. Jag var också glad för detta eftersom jag kom iväg lite senare än beräknat på grund av strulet med cykeln. Jag visste även att det skulle krävas en del tid till att mecka iordning lånecykeln för att den ska passa mig. Vilken jag skulle ha gott om tid till nu när starten var framskjuten.


Vädret varierade hela vägen upp till Kinnekulle, snö, sol, regn, hagel. En buffé av alla möjliga väderlekar.


Framme uppe på Kinnekulle fick jag lånecykeln och skruvandet började. Byta sadel, byta hjul, byta bromsklossar, ja det var mycket som skulle fixas. Vår mekaniker Rasmus hjälpte mig och mina föräldrar som var med fick agera så gott dom kunde utefter mina direktiv. Kan erkänna att jag var en smula samlad och lite stressad. Man vill inte hålla på att mecka med en cykel precis innan tävling. Innan start ska man ta det lugnt, ladda mentalt. Mitt i detta fick vi sedan veta att starten inte alls var framskjuten en timma, utan en kvart. En aning mer stressad. Gick inte att göra det som skulle göra snabbare. Kom till slut iordning med cykeln och nu var det bara ombyte och smörja benen med liniment kvar. Kan tillägga att det kort efter att vi anlände till kulle började att snöa. Så vädret såg inte lovande ut inför starten.

  






Jag trodde att det inte kunde bli värre än SM 2014, men det kunde det visst, det kunde bli så mycket värre att man fick ställa in tävlingen. Anledningen till att det ställdes in var att väglaget inte ansågs vara säkert. Ett bra beslut tycker jag. Det är inte kul om folk skadar sig pga av vädret. 

Det var historien om vår första deltävling i swe-cup och mitt första a-race som inte blev av. Väldigt trist, tog hårt på mig. Jag vet att det är viktigt att ha ett mål efter målet. Men vad gör man om man inte får kämpa mot målet över huvud taget??? Jag försöker att ladda om nu. Mitt nästa mål är SM. Men innan dess är det Göteborgsgirot GP. Det kommer att bli superduperkul! Peace!


Här är lite bilder, bilder man sent kommer att glömma. Alla bilder är tagna från Bliz-Merida Pro Cyclings Facebooksida.





torsdag 14 april 2016

Östgötaloppet

Yes! Äntligen är säsongen igång på riktigt. I helgen körde vi första tävlingen, Östgötaloppet. Det är tredje året i rad jag står på startlinjen och tävlingen ger en aning blandade känslor. Är inte någon favorittävling precis då starten alltid är tidigt på morgonen. Tidigare år har det varit väldigt kallt vid start och det har varit en fruktansvärd kantvind, eller rättare sagt storm. För det är vad det faktiskt har varit. Och det är ju faktiskt dom som blåst ner i diket tidigare år, inklusive mig. Förutom missär-vädret är man även lite extra nervös eftersom det är första tävlingen för säsongen och rutinerna har inte satt sig riktigt. Så sammanlagt finns det många negativa saker att hänga upp sig på omkring denna tävling.

Nu i år var mitt mål i Östgötaloppet att bara köra på och testa benen. Jag ville nästa helst av allt åka av för att veta att jag kört på ordentligt. Detta gjorde att jag var en aning mindre nervös inför loppet eftersom jag inte kände någon press på att prestera. Det enda som gjorde mig nervös var vädret. Till vår förvåning skulle det inte vara någon storm, men i stället väldigt kallt, noll grader vid start. Och jag som är så frusen! Inte bra!

Men det gick bättre än vad jag hade kunnat tro, både med benen och med vädret. När vi kom till start vid 7,30 var solen uppe och trots att det bara var någon plusgrad så kändes det inte så r-vkallt som det kan göra här hemma i norden. Solen höjde nog humöret en aning och det kändes kul att vi skulle få köra vår första tävling i solsken utan storm.

Innan start samlades vi alla i laget för att gå igenom vår taktik. Inget komplicerat men viktigt att se till att alla är med på banan och redo att köra. Sedan stod vi alla redo för start med 29 andra damelitcyklister + några juniorer som längtade efter att få ge sig iväg. Starten gick och alla var avvaktande i början. Kommer inte ihåg vem som satte in den första attacken men vi i Mölndal var inte sena med att svara och själva attackera för att få liv i klungan. En kort stund efter att både jag och Kristina gjort våra attacker lyckades Moa i laget komma iväg tillsammans med fyra andra tjejer, alla representanter från våra stora konkurenter. Vilket var lika med att det inte fanns så stort intresse i att köra ikapp i klungan. Så där fick vi till den perfekta utbrytningen. Jag vet att man inte ska ta ut segern i förskott men det kändes verkligen som om det skulle hålla. Jag satt kvar i klungan och gjorde en del attacker resterande del av loppet för att få min dos av syra i benen och för att försöka ha lite roligt. Jag var i väg några gånger, själv och med en från Team Crescent. Det var dock inget som höll och klungan kom ikapp gång efter gång. Vid något tillfälle började tjejerna från nya Stockholmlaget bilda lagtempo i spetsen, antagligen för att försöka köra ikapp utbrytningen. Farligt tänkte jag och gjorde en attack. Störde på så sätt stockholmarnas samarbete och deras lagtempoförsök dog ut. När vi började närma oss målgång var vi alla samlade och det var så dags för en klungspurt. En klungspurt vinns inte alltid av den bästa spurtaren utan det krävs en viss finess för att få en bra placering i spurten och få dom bästa förutsättningarna Det gäller att ligga lång fram, men inte först. Jag gjorde mitt bästa för att placera mig taktiskt och lyckades riktigt bra. Kom på näst intill en av dom bästa spurtarna i klungan och nu gällde det att slåss för allt man var värd. Tyvärr var mina ben inte värda så mycket eftersom jag satt av en del attacker under loppets gång och för varje attack gör man slut på några “spurtwatt”. Men med bara några centimeter från att vinna spurten kom jag i alla fall tvåa, klart nöjd! Mycket tack vare Kristina i laget som la sig framför mig och jag kunde sitta på hennes hjul en stund i början av spurten. Bra lagarbete!

Känslan efter målgång var skön, jag hade gjort mina attacker och vi hade fått i väg Moa i den vinnande utbrytingen och lika med en pallplats. Moa spurtade in på en andraplats! Det kunde nästan inte ha blivit bättre. Kristinas första start i elit och hon klarade racet galant.

Sammanfattat blev det en härlig start på säsongen! Peace!


söndag 3 april 2016

Final i Kompiskampen

Oj vad dagarna springer iväg. Det har hunnit hända en del saker sedan jag skrev sist. Vi börjar med påsken. Jag hade hoppats på att det skulle vara fint väder och att jag skulle slippa sätta mina lilla rumpa på den tunga vintercykeln. Men ack inte, den planen sprack. På fredagen när jag skulle ut på en tretimmarstur regnade det en del och jag hade di2-strul på min linjecykel så jag fick svälja och ta vintercykeln. Bra det med tanke på regnet och det varinte så farligt som jag hade föreställt mig. Tre timmar med hårdare i backar och det gick utan problem på den tunga cykeln.


Påsken blir oftast den helgen på året då man kan lägga in lite mer träningstimmar för att varva upp inför tävlingssäsongen som oftast drar i gång någon eller några veckor efter påsk. Misstaget förra året var att jag nog varvade upp lite för mycket och blev lite för sliten i början på säsongen. Detta året har jag andra förutsättningar och min kropp har redan fått sig en omgång med mycket distans nere på Mallis. Nu under påsk blev riktlinjen att inte inte köra på för mycket och lyssna på kroppen. Vilket funkade mycket bra och jag har avslutat mars månad med humöret och kroppen i behåll.


Kvittot på mars månads träningsupplägg fick jag när jag körde sista passet i Kompiskampen. Kompiskampen har pågått sedan i vinter och nu i mars var det dags för final. Sista månaden att pressa watt under 20 min. Jag fick lite mot min vilja montera upp cykeln på trainern för att avverka min sista 20:a för Kompiskampen. Hade ju helst kör ute. Men men, har man gett sig in i leken så….Jag ville ju gärna se min utveckling från första passet som jag körde några veckor efter min fruktansvärda sjukmånad. Och utveckling har det blivit. Jag satte tidigare tre mål i Kompiskampen, ett realistiskt, ett acceptabelt och ett drömmål. Nådde upp till det realistiska. Det jag utefter tidigare prestationer på 20 min lätt räknade ut som ganska realistiskt mål i början på säsongen. 240 watt, 4,32 watt/kg. Jag är helt klart nöjd! Detta blir nu utgångsläget för säsongen och jag hoppas på en förbättring till SM. Nu ska vi med spänning invänta resultaten från Kompiskampen. Se hur min förbättring från 210 till 240 watt står sig mot alla andra damer i landet. Kan det blir något litet pris kanske?

Nu sitter jag nyss hemkommen från ett lugnt distanspass. I mon ska jag till TEAM hälso & friskvård för att göra tester. Då kommer jag få exakta siffror på vad som nu finns i benen. Det blir laktat och vo2-maxtest. Spännande och skrämmande. Eller mest spännande och bra att få veta hur träningen går. Oavsett vad siffrorna blir så är målet att vara i så bra form till SM som möjligt och det finns gott om utrymme till formtopp. Det är inte riktigt nu jag ska vara på topp, nu gäller det bara att styra träningen åt rätt håll. Kommer med en uppdatering i mon förhoppningsvis om hur allt gick! Peace!

torsdag 24 mars 2016

Utesäsongen är invigd!

Det blir inte bättre än vad man gör det till. Trist att vara hemma i Sverige efter resan till Palma. Men i tisdags var det dags för första utepasset utan vintercykel. Det är ju så att under vintern är det tung j-vla cykel som gäller. På vintern är det distanspass ute och dom lite hårdare passen inne. Kan dock vara snabbdistans ute men inga rena intervallpass när målet är att köra på ordentligt. Det funkar bättre inne på trainern under vintern. Men nu i slutet på mars och början på april börjar som flesta cyklisterna leta sig ut på dom fina cyklarna.


En liten riktlinje, som jag har uppfattat det som, är att när vi ändrar om till sommartid då ska finracern fram. Då blir det även ljusare på kvällarna och gruppträningar på vardagarna drar igång. Det är inte sommartid än men efter att ha kört ute i Palma en helvecka utan dubbdäck skulle det kännas som ett nederlag att komma hem och sätta sig på vintercykeln. Så denna vecka börjar uteträningen på allvar för min del. Jag hoppas att vädret håller sig på plussidan så jag slipper gå tillbaka till min käääära vintercykel.


Första passet för veckan, EB-intervaller på tempocykeln. Det var inte tänkt att jag skulle ta tempocykeln eftersom den nya inte är inställd och jag vill slippa putsa upp den gamla som ligger ute till försäljning. Men efter en del tekniska problem på linjecykeln hade jag inget annat val än att i sista stund mecka ihop tempocykeln “den äldre” för att hinna möta upp min lagkompis Kristine.


Det var en skön känsla att rulla iväg på tempocykeln. Visserligen med lite mer kläder än vad jag behövde förra veckan, men bra mycket mindre än vad jag haft under hela vintern. Inga vinterskor! Det säger ju allt. Kristine hade också tempocykel och vi körde våra intervaller, 4 x 5km. Lite ovant men helt ok. Kanske inte snabbaste eller högsta snittwatten, men för att vara första utepasset på tempocykeln är jag nöjd. Det är skillnad att köra ute jämfört med att sitta still på en trainern och bara koncentrera sig på att trampa. När du är ute måste du hålla koll på omgivningen, trafiken, anpassa motståndet till vind, uppför, nedför. Det blir mycket att hålla koll på. Något som blir lättare och lättare för varje pass ute. Ett tips till er alla, ut och kör!


Nu håller vi tummarna för cykelbra väder under påsk. Peace!

onsdag 23 mars 2016

Ta mig tillbaka!

Då var man tillbaka på svensk mark och tillbaka till verkligheten. Nu är semestern över och jag kan inte bara ägna mig åt att cykla, äta, sova. Mmmm det är livet, cykla, äta, sova, cykla, äta, sova. Hade kunnat göra det livet ut. Jag har på denna resa fått bevis på att det borde gå att göra livet ut. Det var nämligen så att jag hängde med några äldre herrar där nere som är över 60 och dom hängde med bra ute på vägarna. Och dom har säkert många år kvar på sadeln.


Resan till Palma var nog något av det bästa jag gjort på länge. Är lite besviken över att jag inte åkt tidigare. Jag hade nog kunnat få ihop en resa tidigare men jag har inte insett hur värt det är att ge sig iväg. Men det vet jag nu! Trots att det inte var strålande sol eller kortbyxväder hela resan så var ändå vädret varmare än vad det är i Sverige, vilket gör att man uppskattar 10-15 grader jämfört med några ynka plusgrader. Naturens variationer är sedan ännu en faktor som skapar glädje. Visst är naturen och många vägar fina här hemma. En svensk skog slår nog det mesta. Men som landsvägscyklist är godispåsen med alla långa stigningar svårslaget. Palma kan verkligen ge benen vad dom tål både i bergen och på platten. Det var just det jag fick under veckan. Härliga stigningar och fart på platten. Listan kan bli lång med alla positiva upplevelser. Men jag håller mig kort till att lägga vikten på att bergen är det absolut bästa, eftersom det är bergen som saknas i min cykling här hemma.


Det var inte bara cyklingen som var suverän, sällskapet har nog också bidragit till att jag trivdes så bra. Vi var en salig blandning av åldrar gamla som unga och det är just det som gör det så bra. Gillar när olika åldrar möts, olika syn på saker och ting men ändå ibland så lika. Eftersom vi var ett gäng med 7 cyklister, 2 barnvakter och en baby höll vi inte alltid ihop. Men varje morgon och kväll samlades vi vid matbordet och delade med oss av diverse upplevelser och historier.


När jag satt på planet från Palma var det en vemodig känsla, jag hade så gärna stannat kvar en vecka till eller till och med ett år! Men nu är det inte så och jag är glad för att jag fick dom fina dagarna jag fick där nere. Nu väntar vanliga livet här hemma i sverige. Vi hörs, adiós.

Nörderier - träningsläger Palma.
Sträcka: 712km
Tid: 28:15:30
Högsta klättringen: 695 m
Total höjdstigning alla pass: 7 301 m
Pass med flest höjdmeter: 1 888 m





  

Lite bomus, vi korsade en tävling två gånger på vår sista runda. Daniel var med i denna tävling men jag var för långsam och lyckades inte fånga honom med kameran. 

fredag 18 mars 2016

Bergsgetter

Idag var det 5h berg i schemat. Vi hade igår kväll studerat kartan noga för att slippa dividerande ute på vägarna om vart vi ska köra. Fast om det är berg som gäller så är det ju inte så svårt att hamna fel här. Man tar sikte mot dom gigantiska bergen och kör. Det är svårt att missa vilket håll man ska åt i alla fall. Sedan är det bara lite finlir för att justa komma fram till dom rätta stigningarna. Det blev den norra sidan idag. Tog ett tag innan vi kom fram til första stigningen och alla var nog lite spända eller förväntansfulla över vad bena skulle säga nu efter 6 dagar på ön och ett antal mil i benen. Det blev en ganska lång första stigning och alla föregående timmar på sadeln kändes i dom värdefulla lårmusklerna. Men det var inte outhärdligt utan bara en känsla av att benen inte kommer direkt från en veckas vila.

Jag och Moa som blev paret som höll i hop längst, tuggade på uppför och susade nerför. Upp och ner. Så går visan i bergen. Upp betyder av med kläder, rulla ner armvärmarna, knäpp upp västen. Ner betyder knäpp allt, klä på sig allt man äger, upp med buffen och trampa det snabbadste du kan på lilla klingan. Tur att man är högkadensare så man kan hålla uppe lite värme i musklerna utför. Det är nackdelen med bergspass. När det går upp blir man ganska varm och har man kört uppför är det oundvikligt att inte köra nedför. Blir ett satans vinddrag nedför. Kallt om lilla kroppen och musklerna hinner kylas av. Gör lite ont när man börjar nästa klättring direkt efter lång utförsträcka. Men jag ska inte klaga. Bergen, klättringarna jag har fått vara med om här har varit fantastiska. Tänk om jag hade fått ha dom hemma och köra K3 intervaller i. Då hade benen mått bra! Lite synd dock att jag inledde veckan med en förkylning. Känner att kroppen inte riktigt är helt med och har inte fått in mitt sköna "backflow". Känslan när jag bara matar på och kör i från alla, haha. Det ska bli intressant att se hur formen utvecklas efter denna vecka. Svaret kommer jag faktiskt att få snart då det är inbokat ett vo2max och laktattest hos Team HF andra veckan i april. Samma vecka som tävlingspremiären.

Imon är vår sista cykeldag här på Palma. Det blir runt 4h. Lugnt för att inte bränna ut kroppen totalt. Kan kanske bli någon liten klättring om benen tillåter. Vi får se. Nu ska jag plåga mig en haltimma med att sitta och vänta på att middagsbuffén öppnar. En cyklist är alltid hungrig. Peace!

torsdag 17 mars 2016

Årets första fartträning

Oj oj oj. Idag fick vi minsan vara med om lite fart och fläkt. Vi har ju en kär klubbkamrat som lyckats gör ett smart drag och kombinera jobb i ett varmare, cykelvänligare land. Är inte alls avundsjuk på honom som får köra i tråkiga backar utan värmesulor och dubbdäck. Han hade i alla fall tipsat oss om att det var ett gäng som kör lite fart på torsdagar och att vi säkert var välkomna att haka på. Och det var väl klart att vi alla var sugna på att få lite syra i benen och se vad dom kan klara av efter allt tröskande på trainern.

Gav oss i väg i morse för att möta upp gruppen vi skulle köra med på ett litet cafe i utkanten av Palma. Vi möttes av några avslappnade gubbar inne på cafet och fick ett trevligt välkomnande. En liten herre hade en skönt lite galen attityd och sa något om twitter och pekade på hans hjälm där det stod något om full gas. Haha, hur ska detta sluta tänkte jag.

Vi rullade iväg en grupp med enbart herrar plus vi tre damer och vår suporter Olle. De flesta av herrarna var nog över medelåldern men jävlar vad vissa av dom kunde köra. Det dröjde en liten stund innan det blev körning och vi satt nog alla och undrade vad som skulle hända. Men det fick vi svar på. Upplägget verkade vara att man spontant gick upp och drog på när man kände för det. Eller försökte köra ifrån dom andra. Mina tävlingsmolekyler reagerade direkt när någon försökte köra i från klungan och jag ville ge benen friheten att köra på så hårt som dom bara kunde. Och det gjorde jag nästan. Ville ju inte riktigt riskera att bli avhängd innan vi skulle stanna för kaffe så jag körde på, vilade en stund och körde på. Började bli slut i benen i slutet och det kändes bra. Då har jag kört på så benen fått sin syra för dagen tänkte jag. Mitt schema visade ca 2mil sammanlagd hård körning och resten lugn distans och med tanke på att jag gav benen vad dom tålde fram till kaffepausen så bestämde jag mig för att ta det lugnt på hemvägen. Vilket gjorde att jag släppte gruppen. Jag vet att det är en backig runda imon och mina ben vill vara med då också. Så jag var nöjd med den hårda körningen jag fick i gruppen och den sköna distansturen hem mot Palma. Sammanlagt blev det över fyra timmar och runt 10mil. Utan regn och en del sol. Mycket behagligt. Jag kunde tom plocka av benvärmarna i slutet när jag började närma mig Palma och motvinde  avtog. Så då måste det varit ganska varmt. För intresseklubben kan jag ju nämna att gänget vi körde med idag hade minst lika mycket kläder som mig. Ännu ett bevis på att jag borde fötts som spanjorska och bo och cykla i spanjen. Haha.

Nu ska jag lägga mig och sova för att ladda inför 5h bakrunda imon. Peace!

måndag 14 mars 2016

Cyklistens fiende nr.1

Andra cykeldagen nere i Palma. Kände redan av det igår kväll och i natt vaknade jag av att halsen värkte. Bara att gilla läget och acceptera, ingen cykling för mig idag.

Det känns väldigt tråkigt. Men det är ju så det är. Då och då orkar inte kroppen och virus eller bakterier får övertaget. Det är nog varje idrottares fiende nr1. Att bli sjuk är aldrig kul och det ställer till det i träningsflytet. Tråkigt nog är det ju något alla får räkna med, att bli sjuka ibland. Vissa oftare vissa mer sällan. Jag har klarat mig hela vintern och hela vabruari så jag försöker att tänka att min kropp är inte starkare än någon annans. Hade bara oturen att just bli sjuk under en vecka som det inte riktigt passar så bra att ha som vilovecka.

Får se hur det utvecklas. Har jag tur mår jag bättre imon och kan kanske köra igen på onsdag. Jag försöker att inte hopoas för mycket och bara acceptera läget. Peace!

Bild nedan på när gänget gav sig iväg idag på fyra timmar upp i bergen. Mina ben grät över att dom inte fick följa med.

söndag 13 mars 2016

Ner till värmen!

Efter tre hårda vintrar som seriöst satsande cyklist har jag nu äntligen fått åka till ett varmare land för att cykla! I går lyfte planet från Sverige för att ta mig, Moa och Kristina till Palma, ett av världens alla cykelparadis. Med oss har vi även våra respektive plus barn och föräldrar. Ett glatt gäng på tio personer.

Palma är kanske inte det varmaste stället att cykla på nu. Eller rättare sagt man kan inte vara säker på att det är kort kort som gäller. Men bra mycket bättre än hemma i slask och snålblåst. Vi har många bekanta som brukar åka till Palma så tack vare en bra deal blev det just Palma.

Vi körde första passet idag, vilket skulle vara 3,5h platt. Men råkade visst bli 5h. Oj då, fel väg någonstans. Inte lätt när man är i främmande land. Men annars var det fantastiskt! Herre gud vilken skillnad att klicka i dom lätta skorna i pedalerna och flyga i väg på den fjäderlätta cykeln. Som natt och dag jämfört med stålhästen där hemma och 10kg tunga vinterskor. Klimatet i Sverige gör verkligen att man kan uppskatta andra varmare länder.

Nu blir det snart en stadig buffé. Vi hörs snart igen! Peace!

fredag 26 februari 2016

Kompisfail och syra

Denna vecka har jag en så kallad lätt vecka. Inte så många träningstimmar och färre pass. Så här kan en lätt vecka se ut:


Måndag - vila
Tisdag - intervaller
Onsdag - jogg och gym
Torsdag - vila
Fredag - hårda intervaller
Lördag - gym
Söndag - distans “bara” 3 timmar.


Det har varit skönt med en lite lugnare vecka, behöver dagar när man inte bara är helt fokuserad på träningen. Pusslandet med jobb, mat och allt runt om för att få bra förutsättningar för träningen. Det är lite skrämmande dom dagarna man inte tränar och helt plötsligt upptäcker vad mycket tid det blev över. Börjar fundera på vad jag ska göra med all tid den dagen jag lägger av med “elit” satsningen. Kanske ska börja med handarbete eller nått, haha. Nä jag vet exakt vad jag ska göra då, träna, fast inte lika mycket och ta hand om mitt hus och allt som finns i huset och utanför huset.


Lugnar veckor tillåter jag mig att ta det lite slappt med träningen men det är ett pass i den lugna veckan som ska genomlidas ordentligt. Fredagens 10 x 3-1. Och vad betyder det nu då, kanske någon undrar. 10 är antalet intervaller, 3 är tiden på intervallen och 1 är tiden för vila. 10 gånger 3 min vila 1 min. Eftersom intervallerna är ganska korta är tanken att man ska köra på ordentligt, sista intervallen ska man knappt orka och det ska inte vara någon angenäm känsla i kroppen. Då har man gjort bra i från sig. Så min inställning till passet idag var, kör så det ryker, eller kör så du blir rökt! Jag velade dock med tanke på att månaden börjar närma sig slutet och jag har inte avklarat månadens “Kompiskamp” 20 minuter på max. Tänkte att jag därför kunde börja med 20 minuter på max, vila 10 minuter och sedan köra 5 x 3-1. Det upplägget borde ju ge ungefär samma träningseffekt som ursprungspasset.

Körde igång den tänka 20 minutaren för Kompiskampen, tanken var att öka snittwatten från förra månaden och verkligen totaldö i slutet. Tycker alltid att jag mesar för mycket och har för mycket kraft kvar i benen i slutet. Har skrivit innan att jag borde köra några pass där jag går in i väggen för att testa mina gränser. Testa gränserna är nog vad rubriken är för dagens pass. Körde i gång 20:an på ett för mig ganska tungt motstånd. Det var jobbigt men jag tänkte att det ska nog gå i 20min. Men inte! När jag närmade mig 7 minuter insåg jag att detta kommer inte hålla i 20min, nu får jag agera snabbt för att inte sabba hela passet. Om jag hade fortsatt hade det kanske bara blivit 14 minuter och sedan hade jag inte orkat något mer inom den närmaste timmen. Avbröt den påbörjade Kompiskamp 20:an vid 7 minuter och bestämde mig för att vila 5 min och sedan fortsätta på mina 3-1. Satte igång och det kändes bra, är ju bara 3 minuter som man behöver pressa sig. Vilan på 1 minut ger ganska mycket och man påbörjar en ny 3-minutare med hopp om nya rekord. Jag körde på med högre watt än vad jag hade sist jag körde samma pass, just för att pressa mig och försöka köra in i väggen. Det var jobbigt, men inte så att benen dog utan mer att jag fick fruktansvärt mycket syra och mådde illa. Blev så illamående att jag struntade i sista intervallen. Tänkte att nu har jag f-n lidit tillräckligt. Någon måtta får det vara denna så kallade “lätta” vecka. Hade ingen lust att spy på trainern. Men det var kul, så här i efterhand, eller det var faktiskt kul under passet också. Jag är ganska bra på att pressa max en liten stund. Tappade mycket av det efter att jag hade min sjukmånad i oktober, men känner nu att kroppen börjar vänja sig. Så dagens pass blev ett pass där jag testade gränserna. Får se när jag orkar göra detta nästa gång.

Eftersom jag inte körde min 20:a för kompiskampen kommer det nog inte blir någon för denna månaden. Synd, men jag får la hoppas att jag kan leva upp till mitt mål i nästa månad. Det kommer bli någon gång runt påsk, efter en underbar vecka på Mallis! Det är mitt motivationsmantra nu, Mallis, Mallis!