Efter GP-loppet på fredag kväll var det snabbt hem, ladda med energi, hopp i säng för att tidigt på lördag morgon rulla in till stan för att köra tävling nr.2 Göteborgsgirot 140km. Fantastiskt väder även denna dag och jag kunde köra hemifrån 8.00 utan benvärmare! Då är det varmt. 140km är inte någon distans som vi svenska damelitcyklister är vana vid. Våra tävlingar är oftast runt 8,9 mil. En gång om året har vi SM som är 12mil. Men aldrig längre än så. Jag var osäker på hur hårt jag skulle kunna köra så länge. Min tanke var att försöka hänga på herreliten så länge jag orkar. Målet var även så klart att bevaka som andra damerna med hopp om att slåss om en pallplats. Det var ju så att damer och herrar körde tillsammans. Betydligt färre damer än herrar. Så det var ganska svårt att se vart alla damer befann sig i början.
Yes, starten gick 9.00 och vi rullade i väg genom stan. Masterstart en bra bit ut. Blev väldigt ryckigt, var på helspänn hela tiden för att inte köra in i någon annan. Tillslut släpptes vi och farten ökade, nu gäller det, bit i, tappa inte klungan på direkten. Det kommer lugna ner sig och då vill jag sitta i första klungan. Jo da, man fick bita i. Inte direkt för att farten var hög, utan för att vi var en stor klunga och det var ryckigt på grund av svängar och hinder. Det sliter på benen varje gång man får pressa på för att fånga ett hjul. Ganska tidigt kom dom första höjdmetrarna. Jag visste exakt var på banan och la mig då så högt upp jag kunde. Vilken gjorde det lättare att bita sig kvar i klungan. Vi kom upp på Angeredsbron, en bro med ett svagt motlut, ser inte så tufft ut, men den bron tar alltid på benen. Jag tog sikte på en annan elittjej och tänkte att om hon klarar det så gör jag det med. Efter bron var det en skarp sväng över en cykelbana, upp på en cykelbana, uppför en slingrig brant backe. Där tappade jag position och orkade inte suga mig fast i ett hjul när det började gå utför. Vilket gjorde att luckan snabbt växte och jag insåg surt att det var kört. Benen var trötta efter alla ryck och höjdmetrarna vi hittills hade avklarat. Hade nog bara gått en dryga 6 mil men jag var rökt, för tillfället. Blev ganska snart inhämtat av en liten grupp med ca 4 cyklister, var av två klubbkompisar, herrar. Mina damer hade jag ingen koll på. Det var några krascher i början och jag visste inte hur det hade gått för alla. Vad var mina damer? Jag körde på med herrarna och efter ett tag kom vi i kapp en damelitcyklist, Julia Karlsson, som också hade släppt huvudklungan. Hon blev nu mitt mål, jag skulle göra allt för att komma före henne in i mål. Var ju inte så mycket till tävling att försöka komma före herrarna som jag körde tillsammans med, dom fick fungera som draghjälp i stället.
Vi körde på lite i början när den “nya” gruppen hade bildats men efter ett tag verkade det som om alla tappade intresset för att köra på. Jag visste att om ett tag börjar ett parti med backar och då vill jag inte åka av, så ingen idé att ligga och pressa på om ingen annan gör det. Om jag ska vara ärlig var jag ganska matt. Vi blev några fler i min grupp efter ett tag, en till dam. Så då hade jag två stycken att hålla koll på. Vi började närma oss langningszonen som var precis i början på partiet med alla backar. Fick tag på en flaska, vilket var väl behövligt, vi cyklade i högsommarvärme, inget mig emot, men viktigt att ha tillräckligt med vätska. Efter langningszonen skulle det hårdaste partiet på banan börja, trodde jag. Men det blev inte riktigt så. Visst var det bitvis jobbigt uppför men det blev ingen körning så som jag hade förberett mig på. Alla var nog glada över att det inte var någon som drog upp tempot uppför och vi körda ganska samlat. Har för mig att jag och Julia kom loss med en CK Sundetherre någon gång, men jag är inte säker. Svårt att ha stenkoll på vad som händer bakåt, vad alla cyklister befinner sig. Jag hade nästan bara koll på Julia. Kilometer efter kilometer gick och jag började fundera på vad jag ska göra. Det är tråkigt att köra en tävling och bara sitta med i en klunga utan något försök till att spela ut dom andra genom en attack eller liknande. Men jag kände mig väldigt trött och övervägde chansen till att attackera, köra slut på mig själv och bli avhängd. Kontra sitta med i klungan med Julia och satsa på spurten. Jag bestämde mig för att åtminstone göra något dom sista kilometrarna. Känner till banan ganska bra och visste vart det kunde passa att sätta in en stöt. Vi skulle upp för en ganska brant backe i slutet, men precis efter backen är det ganska lättåkt. Förra året då banan var 70km gjorde jag ett ryck i den backen och kom loss, men blev ganska lätt ikappåkt på platten. Kan nämna att det då var herrar som körde i kapp mig, det är svårt för mig att hålla avstånd till ett gäng åkstarka herrar. Nej, denna gång får jag komma på något annat. La mig bakom Julia och precis vid en sväng, reste jag mig och satte fart förbi Julia. Hoppas att hon fick kämpa för jag fick en liten lucka men hon var på mitt hjul. Vi körde då precis in på ett grusparti och dör var det ingen ide att försöka något om jag skulle vilja hålla mig på cykeln. Vi kom senare ut på asfalten igen och då var det bara någon kilometer kvar. Jag la mig bakom Julia i gen och såg en kort backe framför oss. Perfekt tänkte jag här blir det en attack. Kom förbi Julia igen och fick en lucka. Men Julia är stark och hon lyckades ta mitt hjul igen. Så var det bara att acceptera att det nog blir en spurtuppgörelse. Vi låg bredvid varnadra sista kilometern och visste båda två att nu j-vlar ska vi spurta, må bäste dam vinna. Tråkigt nog sket det sig. Precis innan mål fick vi stanna för ett röljus, precis efter ljuset såg vi en skylt som pekade åt vänster och svängde, men det var fel! 100m innan mål och vi kör fel! Ingen av funktionärerna reagerade och vi förstod några sekunder senare att vi kört fel. Vad göra? Det blev hastigt att vi körde utanför tävlingsbanan och tog en annan väg mot målrakan. Men en bil kom i vägen, Julia hann passera bilen men jag fick stanna. Självklart fortsatte Julia mot mål och kunde ensam resa sig för att börja spurta in i mål. Så himla surt! Jag ville verkligen ha en spurtstrid mot Julia. Blev rätt förbannad när jag kom in i mål. Hade ingen aning om hur många damer som kommit in i mål innan oss. Trodde vi skulle spurta om 4:e platsen, möjligen 3:e och jag var ganska sur över att jag kanske förlorade en pallplats på grund av att vi körde fel. Men efter ett tag fick jag höra att jag kom 3:a! Va? Vart var dom andra damerna?? Det var endast Sara Penton som tagit sig i mål innan oss. Jag blev lugnare av att veta att jag lyckades få en pallplats, men jag var ändå besviken över att jag och Julia inte fick göra upp på riktigt. Men men, så är det när man tävlar. Ibland blir det orättvist. Kanske det någon gång kommer att vara till min fördel i något annat sammanhang. Kristina i laget kom in i mål precis efter mig. Hon lyckades få till spurten bättre och vann över de andra damerna i hennes klunga. Malin kom in ett tag efter det efter att ha kämpat själv bitvis ute på banan. Moa fick hjulhaveri och tvingades tyvärr att bryta redan i början på tävlingen.
Top tre i damklass blev alltså:
1 - Sara Penton
2 - Julia Karlsson
3 - Jeanette Arbjörk
Jag är sammanlagt grymt nöjd med dom två tävlingarna i Göteborgsgirot. Så himla kul att köra på hemmaplan! Och med det fantastiskt varma sköna vädret, kunde inte ha blivit bättre. Ser fram emot nästa år! Stort tack alla inblandade, ni vet vilka ni är! Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar