Oj vad fort veckan har gått! Känns som om det har hänt hur mycket som helst sedan jag skrev sist. Kan börja med att berätta att jag har fått ta emot pris två gånger denna vecka! Först var det prisutdelning i måndags för Göteborgsserien 2015. Prisutdelningen var i samband med Göteborgscykelförbunds årsmöte. Jag och Rasmus gav oss dit för att ta emot lite priser och för att delta på årsmötet. Till vår förvåning vann vår klubb, Mölndals cykelklubb, årets landsvägspris (tror jag att det hette). Fick gå fram och ta emot en stor vandringpokal. Efter det fick jag även motta pris för segrare i Göteborgsserien - landsväg. Göteborgsserien är en serie tävlingar här i Göteborg som har till syfte att skapa lite tävling i vardagen. Perfekt tillfälle för nyinvigda cyklister att testa på hur det kan vara att tävla. Tyvärr så är det inte alltid så stor uppslutning, syftar främst på damsidan, hoppas vi lyckas locka lite fler tjejer detta året. Veckans andra pris kom på mailen i morse, vinst för månadens tävling bästa blogginlägg i Kompiskampen. Kompiskampen har jag ju nämnt innan och är en tävling i sig, men sedan är det även andra tävlingar varje månad, tex. högsta watt eller som det var nu i januari, bästa blogg. Så jag har nu vunnit 500:- i presentkort på Aktivitus för mitt skrivande, kul!
Träningen denna vecka har rullat på, haha, rullat! Lite annorlunda upplägg dock pga att jag jobbar helg och inte kan ge mig ut på några långa distanspass i veckoslutet. Vanligtvis kör man ju en vecka med intervallpass tisdag, torsdag och distans lördag, söndag. Ett hederligt upplägg som många känner till. Men den här veckan körde jag intervall på tisdag, distans onsdag, torsdag och lite mer intervall lördag, söndag. Låter det vettigt? Intervall följt av distans, vila och sedan intervall. Distanspasset i torsdags var riktigt trevligt. Det var plusgrader och halkfria vägar vilket gjorde att jag kunde köra på racern. Min vintercykel, skrotcykeln är inte min bästa vän. Jag gillar verkligen inte den cykeln, tung, ful och rostig. När man är van att sitta på en glänsande lätt kolfibercykel är det svårt att acceptera att cykeln man sitter på väger mer än sig själv (känns som det i alla fall). Så jag tar varje chans jag får till att inte köra på skrotcykeln. Dagen efter mitt distanspass på recern blev det minusgrader och snö. Snacka om att jag var glad att jag redan hade kört veckans distanspass när det började snöa.
Idag var det då dags för veckans avslutande pass, löpning runt tröskeln stod det i schemat. Men när jag tittade ut på snön och dom hala vägarna var jag inte alls sugen på att ge mig ut och springa. Ville sitta på min trygga cykel i stället. Det är inte ofta jag byter de få löppassen jag har mot cykeln, det är ganska skönt att göra något annat ibland, men i dag var jag verkligen inte sugen på att springa, och var däremot väldigt sugen på att pressa lite watt på cykeln. Reviderade om löppasset till ett 8-2 pass. Gick ut med tanken att nu ska jag gå utanför boxen och testa att köra på lite hårdare än vad jag brukar, med risk för att gå in i väggen.
Det hela började bra, som det brukar göra. Körde första 8:an och kände mig stark, men det var jobbigt. Körde andra 8:an och det var fortfarande väldigt jobbigt men jag kunde hålla samma snittwatt som första 8:an. Gött, tre 8:or kvar, sedan har jag satt personligt rekord. Körde tredje 8:an och det var fortfarande väldigt jobbigt men jag lyckades bita i. Flås, flås, två minuters vila, två kvar. Kom igen nu, ökade motstånden och började på fjärde 8:an av fem. Då tog det totalstopp, pulsen gick upp efter vilan, men watten var i botten, orkade inte trampa upp motståndet, benen sa stop och skrek på hjälp. Jag muttrade surt för mig själv och insåg att jag kört över min tröskel på dom tidigare intervallerna, dragit på mig en del syra, och nu orkade inte benen. Inget konstigt, väldigt logiskt att det sa stop. Körde dom två sista 8:orna på lägre motstånd för att inte avbryta passet helt och hållet. Lite surt, men min tanke med passet var ju att gå utanför boxen och köra på över min förmåga. Det lyckades jag med ganska bra. Nu har jag lite bättre koll på vad jag inte klarar att pressa i slutet på en träningsvecka.
Med detta slutet på en träningsvecka insåg jag hur glad man ska vara när allt känns så där bra efter ett pass, när man känner sig stark. För det är inte alltid man gör det, och det är inte tänkt att man alltid ska göra det tänker jag. Allt går upp och ner hela tiden, det är det som gör oss starka. Kommande vecka blir en tuff vecka, får se hur mycket upp eller ner det går då.
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar