måndag 20 april 2015

Kinnekulleloppet - Blandade känslor

Så var det dags för race igen. Inte vilket som helst utan Kinnekulleloppet. Tävlingen som har en bana med en ca 3km lång backe. En tävling som jag personligen sett fram emot och haft i tankarna när jag kört mina pass på trainern i vinter. Förra året gick inte Kinnekulleloppet så bra, jag satt och sparade/fegade hela loppet och slutade som 6:a. SM gick på samma bana och gick åt skogen det med. Blev liksom aldrig att jag fick ta ut mig ordentligt och verkligen köra på max i backen någon av gångerna. Bestämde mig därför inför denna säsongen att jag ska köra skiten ur mig i den satans backen så jag blir nöjd och inte har några krafter kvar. För det kan jag, jag är ju stark i backe.


Vädret var hyfsat fint, ingen storm som förra helgen och solen var framme. Tror jag påverkas mycket av vädret för jag kände mig riktigt peppad just för att vädret var bra, lika med att jag inte behöver frysa. Kunde till och med skippa benvärmarna, då är det varmt ;)


Det var jag och Anna från laget som körde. Charlotte var sjuk och Moa roade sig som föreläsare på Vetenskapsfestivalen. Så där stod vi, två svarta faror från MCK. Anna är också en jävel i backarna och det kändes skönt att veta att om jag inte lyckas så finns det en stor chans att Anna gör det. Hennes bror Fidde hade dessutom tagit 2:a platsen i seniroklass timmen innan så det ligger något bra i generna hos dem.


Starten gick och vi rullade i väg. Jag försökte att ta så lite vind som möjligt, hålla mig nära dom som jag visste skulle satsa på att gå loss. Samtidigt som jag inte ville ta vind i onödan ville jag inte få för låg puls. Har märkt att om pulsen sjunker för mycket, för länge, blir det tufft om det helt plötsligt kommer ett ryck. Vilket det skulle kunna göra i backen. Första gången  upp i backen var alla samlade. Jag kunde inte undgå att analysera dom andra och lyssna efter hur ansträngda dom var. Jag var inte den som var mest ansträngd och det gav mig självförtroende. Kände mig stark och var hela tiden på min vakt i fall någon skulle försöka något. Ut på varv två och fortsatt samlat utan attacker. Ju närmare vi kom backen desto mer spänning blev det. Var några småförsök från någon att komma loss innan backen men inget lyckades. Fortsatt samlat uppför backen på varv två. Nu kommer det att hända något snart tänkte jag, var på din vakt! Placerade mig så nära “dom starkaste” jag kunde och mot slutet av backen där den sista stigningen börjar kom det! Vet inte om det var Ida Erngren eller Lisa Norden men någon ställde sig upp och satte av en attack. På ren instinkt slängde jag i en växel, ställde mig upp och gjorde allt för att hänga med i rycket. Jag märkte att det bara var Lisa, Ida, Malin Wallin och jag som klarade rycket. Det skrek i benen mot slutet av backen men jag klarade det, jag satt med! Lisa lyckades komma upp lite föra oss andra och drog på utför och fick en lucka. Jag, Ida och Malin bildade ett lagtempo och började jaga. Samtidigt som jag var oerhört nöjd över att jag kom med i utbrytningen blev jag samtidigt skeptisk. Pulsen var över tröskeln och jag vet ju att det inte håller allt för länge. Ska jag orka sitta med Ida och Malin, dom är ju bra mycket starkare än mig. Det gick en bit. Vi rullade runt, vi alla var trötta men tog var sin förning. Men sedan kom dom negativa tankarna. Det här kommer inte att hålla. Jag stod över några förningar och väntade på att dom skulle skrika något till mig men ingen sa något. Till slut tappade jag. Vet inte om det var på grund av benen eller hjärnan. Jag körde själv en bit och blev sedan ikapp körd av en trio med Ellinor Huusko, Julia Karlsson och Anna! Snacka om jag blev glad av att se Anna! Om jag har en åkare från laget i ett lagtempo kan jag faktisk med gott samvete lägga mig där bak och få lite återhämtning. Ellinor verkade inte så pigg hon heller och det var bara Anna och Julia som gick fram ett tag, tills Julia skrek och Ellinor gick fram. Jag med, kändes som jag fick lite återhämtning och kunde trycka på igen. En bit innan början av backen kom vi ikapp Ida och Malin som jag tidigare var loss med. Så nu gick vi sex upp i backen tillsammans. Ida, Anna och Ellinor verkade ha mest kraft i benen. Rycket förra gången i backen och körningen efter med Ida och Malin slet antagligen väldigt mycket för jag tappade. Så nu var jag, Malin och Julia efter dom andra. Malin verkade också sliten och tappade mig och Julia, hon gick av innan sista stigningen tror jag. Jag var före Julia men vid något tillfälle gick hon om mig. Vet inte om det var i backen eller i sluttningen utför. Tappade koncentrationen några minuter uppe på toppen och helt plötsligt såg jag Julia en bra bit framför mig. Passerade Ida som stod vid sidan av med strulande cykel. Så nu var Anna ensam med Ellinor, Julia efter det och jag efter Julia. Insåg att nu var det solo körning som gäller. Hade nog inte i tanken att jag skulle jaga ikapp Julia, så här efter vet jag inte varför. Hade ju varit bra om jag kom i kapp Julia, vi hade kanske kunnat köra ikapp Anna och Ellinor. Men men, bra att tänka på det så här efteråt.


Jag körde dom två sista varven själv. Kändes bra, bra att slippa bry sig om några andra runt omkring och bara köra på med en ansträngning som jag vet att jag klarar i ca 40min. Kändes dock lite oroande att jag inte visste var dom andra var bakom mig. Skulle mitt tempo hålla för att inte bli ikappkörd?? Tänkte att jag får hoppas att mitt tempo håller, gör det inte det och jag blir ikappkörd kan jag förhoppningvis ta dom som kommer ikapp med en sista spurt i backen. Det var en del tankar som gick fram och tillbaka. Jag var nöjd med att ligga själv och köra och hoppades att ingen skulle komma ikapp. Men jag ville ju samtidgt ha den där sista spurten uppför och maxa in i mål som jag tränat på så många gånger. Fjärde gången upp i backen såg jag Emmy och Malin från Sävedalen på långt håll. Attans tänkte jag, nu får jag se till att dom inte kör i kapp mig. Fast som sagt, om dom gör det så borde jag ta dom uppför. Det var tungt fjärde gången upp för backen. Svårt när man kör själv, tycker alltid det är lättare att ta sikte på någon framför och tänka att jag ska inte släppa. Nu var det bara jag och backen, kändes tomt. Några stod ut med backen och jag fick några hejarop. Gav några extra krafter. Sista gången utför, kröp ihop och försökte göra mig så liten som möjligt för att få så hög hastighet som möjligt och förhoppningsvis öka avståndet till Emmy och Malin bakom mig. Blev passerad och passerade några av herreliten. Nu var jag inte helt själv och jag kunde för några minuter ha blicken på några framför för att hålla uppe farten (höll tillåtet avstånd). Likadant ute på öppna rakan. Blev passerad av några elitherrar och kunde ha blicken på dem några minuter och försöka hålla uppe tempot. Jag visste att det nu var mindre än 20 minuter kvar och försökte därför köra på så gott jag kunde, utan att få för mycket syra. Kunde hända att Emmy och Malin kommer ikapp och då måste jag ha krafter kvar i backen. Emmy och Malin kom ikapp, precis innan backen. Vi gick upp tillsammans och jag tänkte, gör inget dumt nu, håll dig lugn, se till att de inte går om dig, och gör en ökning sista 300m. Jag vet att jag tar dom båda i en spurt i slutet. Blev aldrig någon spurt. Blev att jag öka en aning vid sista stigningen och märkte att Emmy tappade. Malin var redan av. Höll hela tiden koll bak och Emmy verkade inte ta in på mig. Kom i mål som 5:a och Emmy bakom. Blev aldrig någon spurt i slutet. Anna och Ellinor höll i hop till mål och Anna kom in som 3:a.
Har blandade känslor till tävlingen igår. Jag är grymt nöjd med att jag gick med i rycket uppför med Lisa, Ida och Malin. Att jag lyckades bita i och hålla mig kvar med dem. Jag satt inte kvar i klungan och såg på när några andra gick iväg för att spara mig till bättre tider. Körde på så hårt jag kunde tills det tog stopp och jag fick släppa. Efter det körde jag så gott jag kunde utan att slå av och hoppas på att några andra kommer och hjälper mig. Var riktigt trött efter tävlingen, fick maxa en gång upp i backen, dock inte på sista varvet mot mål. Men jag fick i alla fall bevisa för mig själv att jag har kraft i benen för en ökning i den backen. Tänker dock på saker jag kunde gjort annorlunda. Kanske inte skulle gått med Lisa, Ida och Malin. Hållit mig kvar med Anna och dom andra för att orka alla gånger upp i backen och ta dem med en spurt sista gången upp i backen. Borde inte ha tappat Julia och kört med henne för att komma ikapp Anna och Ellinor. Det är många tankar nu så här efteråt. Är väldigt glad över att Anna lyckades ta en 3:e plats och för första gången visa upp MCK:s tröja på pallplatsen. Men jag ska inte förneka att jag hade velat stå på pallen jag med. Men nu blev det inte så. Jag försöker att tänka på lagets prestation och är glad över att Anna lyckades.


Har någon konstig tom känsla, nu är det över, ett av målen jag sett fram emot. Nästa mål ligger långt fram och vet inte riktigt vad jag ska lägga fokus på nu. Dagens fokus blir i alla fall att inte älta gårdagens tävling. Efter att jag lagt ut detta inlägg hoppas jag kunna acceptera det som hände igår och bara gå vidare och blir starkare!


Bild från Facebook .- AKs cykelbilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar