Det har varit ont om tävlingar och helt plötsligt var det tre tävlingar på raken. Arlanda Testrack på fredagen, Dybeckstempot på lördag och Falkenloppet på söndag. Vi var ett gäng från klubben som åkte upp tillsammans och bodde på samma hotell. Riktigt trevligt med lite klubbsammanhållning. Jag ska självklart redogöra för hur det gick i alla tävlingar. Har valt att skriva utifrån en pessimistisk syn och en optimistisk för att se hur pessimistisk och optimistisk jag kan vara, är rädd för att det är lättare att vara pessimistisk än optemistisk.
Arlanda Testrack
Pessimisten - Tävlingshelgen började med en lång bilresa upp till stockholm för att delta i Arlanda testrack, ett GP lopp. Jag är kass på att svänga och hade därför inga speciella föhoppningar, tänkte att jag är glad så länge jag inte åker i backen. Självklart var det en trafikolycka på vägen upp vilket gjorde att vi fick ändra väg och kom fram lite senare än planerat, vilket är lika med att man måste stressa för att hinna göra sig klar inför start. Vilket i sin tur är lika med att man inte får någon bra uppvärming eller mental uppladdning innan starten går. Uppställda vid start fick vi veta att vi blivit ihopslagna med H-sport. Gillar inte att köra med oerfarna herrar. Hur många GP lopp har man kört om man kör i sportklass? Blev därför lite skrämd redan vid start. Starten gick och jag var fruktansvärt feg i början. Låg sist många gånger och fick spurta i kapp klungan flera gånger. Jävligt dumt taktiskt. Det var två spurtpriser som jag inte uppfattade reglerna för. Missade därför dem totalt. På näst sista varvet hamnade jag längs bak. Lyckades aldrig ta mig upp i täten inför upploppet och fick en dåligt förtjänt placering.
Optimisten - Äntligen var det dags för lite tävling! Vi var ett gäng MCK:are som skulle åka upp tillsammans för att delta i helgens tävlingar. Alla fyra från damlaget, tillsammans, äntligen! Har inte hänt sedan Östgötaloppet. Första tävlingen Arlanda testrack, ett GP lopp. Gillar GP lopp. Det är hårt, snabbt och relativt kort. Man får ge allt man har och kan aldrig riktigt slappna av. Det blir liksom ingen dötid när det inte händer något. Det var fint väder, bra förutsättningar. Fick en bra uppvärmning. Kom upp bra i puls och kände att detta kommer bli kul, trots att jag vet att jag är kass i kurvorna. Starten gick, jag var rädd i början, satt bland dom sista och fick kämpa i onödan. Insåg att detta håller inte. Jag kan bättre, är ju inte första gången jag är ute och cyklar, skärpning, fram med dig!! Lyckades komma upp i täten och det kändes så mycket bättre än att sladda efter där bak. Pulsen var nog oerhört hög, men jag valde att inte kolla efter och bara köra på. Visste att jag klarat flera tävlingar med samma anstränging i över 30min så jag borde även klara det denna gången. Intalade mig även att om alla andra klarar det så gör jag också det. Ingen lyckades komma loss från klungan förens i slutet, Ida kom loss och körde solo mot målet. Vi andra i klungan gjorde allt för att slåss om resterande placeringar. Jag hade gjort en dum placering på näst sista varvet vilket gjorde att jag på sista varvet låg bland dem sista i klungan, inte bra inför upploppet, men vad jag har lärt mig kan allt ändras i en klunga mot mål, så än var inte loppet kört tänkte jag. Hittade aldrig någon bra placering i klungan mot upploppet men jag slängde i en växel och reste mig för att ge vad jag hade kvar i benen. Tog mig förbi rätt många i spurten och placerade mig efter Moa, lagkompisen, på en 6:e plats. Med tanke på det dåliga utgångsläget jag hade inför spurten är jag positivt överaskad över att jag gick om så många som låg före mig. Mådde lite lätt illa efter målgång, ett bra tecken, då har man tagit i och inte suttit och mesat. Moa och Anna i laget lyckades ta spurtpris, härligt kört av dem! Sammanfattningsvis en bra tävling och bra kört av alla tycker jag med tanke på avsaknanden av GP lopp denna säsong.
Dybeckstempot
Pessimisten - Fredagens tävling följdes av ett tempolopp på lördagen. Ett tempolopp ute på landet i ösregn. Kallt och jävligt. Var inte många glada miner varken inför eller efter tävlingen. Timmarna vi var där ute var bara en plåga. Satt under ett litet tak på trainern för att skydda mig från regnet när jag värmde upp. Alla runt om mig på tävlingen verkade lika negativt påverkade av vädret. Cyklister klädde på sig som om det vore rena distanspasset i minusgrader. Vad jag ville var att bara få allt avklarat så jag kunde få åka tillbaka till hotellet till ett varmare, torrare ställe. Vi var endast tre MCK:are som kom till start, rena klubbmästerskapet. Klockan tickade ner och jag körde iväg. Körde alldels för snabbt i början, ville väl att det skulle ta slut snabbt. Det var kallt om benen, trots att jag hade benvärmare. Det blev imma på glaset på tempohjälmen, så jag såg knappt något. När jag kom till vändpunkten såg jag inte konan och fick bromsa. Samma i en lång nedförsbacke, såg inget, blev rädd och bromsade. Hittade aldrig någon bra rytm, utan la fokus på så mycket annat hela tiden. Äntligen såg jag målrakan passerade mål och insåg att jag antagligen blivit 2:a av 3. Moa hade slagit mig. Moa hade körde bra och jag körde inte lika bra. Punkt för denna glädjedödare.
Optimisten - På lördagen körde vi (jag, Moa, Charlotte, Rasmus och Patrick) Dybeckstempot. Ett tempolopp utanför Köping. Förra säsongen tog jag en pallplats på tempo och körde riktigt bra på alla tempolopp som jag deltog i. Kände därför att det skulle bli kul att se vad jag går för den här säsongen. Vädret var dock inte det bästa, regn, men jag försökte att inte bry mig. Hittade ett tack som jag kunde värma under och fick chansen till att få upp lite värme i kroppen. Vi var bara fyra anmälda och bara vi tre från MCK kom till start. Kul, nu blir det klubbmästerskap! Gick ut ganska hårt, kändes bra i benen i början. Fick inte riktigt upp pulsen som jag ville men jag kämpade på så gott jag kunde och försökte tänka att allt går bra, gör så gott du kan. Tog i lite extra den sista kilometern. Var oerhört glad när jag passerade mål, det var över! Konstaterade att jag antagligen blivit slagen av Moa och hamnat på en 2:a plats. Bra kört av Moa tänkte jag och Charlotte med som kom i mål strax innan mig. Nu skulle vi alla tre upp på pallen! En härlig dag för MCK med tre medaljer. Och vi stod ut trots det hemska vädret, alla damer och herrar från MCK.
Falkenloppet
Pessimisten - Spiken i kistan var söndagens race. Falkenloppet. Få deltagare och hård motvind sista biten mot mål. Alla i damlaget var med och vi lyckades få iväg Anna i soloutbrytning. Vi andra i laget höll oss passiva efter det och tänkte väl att vi var nöjda med att få en på pallen. När vi kom in på upploppet mot mål låg jag dumt nog först i klungan, men Moa bakom mig. Tanken var att jag skulle dra upp Moa i en spurt och förhoppningsvis säkra ännu en pallplats. Det var en fruktansvärt motvind och med lite förvirring fick jag aldrig upp någon fart som Moa kunde dra nytta av. Det blev väldigt trångt och vi lyckades inte med spurten. När jag tänker efter borde vi kanske ha satsat på att försöka få loss någon mer i laget tidigare, några km innan mål. Eller försökt att trötta ut dom andra i klungan med lite attacker precis innan mål. Hade vi tänkt till hade vi fått en till pallplats är jag säker på.
Optimisten - Helgens sista race var Falkenloppet. En tävling med en banan bestående av ett varv på 10km, vi skulle köra 5 varv. Banan är varienande och har ett backigt parti, några skarpa svängar som skapar igångdrag och i söndags var det en kraftig med och motvind på dom långa rakorna. Vi visste att vi var det enda 4-manna laget vilket gav oss bra förutsättningar för taktisk körning. Innan start fick vi lite tips från coach Migas och vi alla kände nog att nu j-vlar ska vi visa alla hur MCK fixar pallplats. Tävlingen drog igång, efter en stund hade vi alla hittat vår plats och vi placerade oss bra i klungan. Blev dock så att vi i laget drog en del, men vi är ju starka och klarar det. Första varvet gick ganska lugnt, inga riktiga attacker vad jag kan minnas. Andra varvet ändrade karaktär, fler attacker. Men ingen som lyckades. Vi i laget var alla alerta på att gå med den som försökte, eller köra in om någon kom iväg. Det var en spänning i klungan och när vi kom ut i medvinden på varv tre avslöstes attack efter attack. Kommer inte ihåg hur många attacker det blev, men Moa gick iväg, blev inkörd, jag gick iväg, blev inkörd. Då låg Anna precis bredvid mig och jag sa åt henne, stick, gör en attack Anna! Anna gick iväg och det var ingen som gick efter direkt. Några försökte efter en stund men de kom aldrig ikapp. Klungan var samlad och Anna var loss i en soloutbrytning. Avståndet var inte långt i början men det växte allt efter som. I början försökte några få upp tempot för att köra ikapp Anna men det blev aldrig något bra samarbete. Det blev några attacker men jag, Moa och Charlotte var alla på vår vakt för att inte låta någon komma iväg, och de lyckades dem inte med. In på sista varvet fick vi reda på att det nästan var 3min fram till Anna, gött, segern var så gott som vår tänkte jag. Vi passerade sista svängen, ut i motvinden, sista biten mot mål. Upploppet blev inte som vi tänkt oss men vi hade en MCK:are på första plats! Vi lyckades med vår taktik, fick till ett bra samarbete, körde verkligen som ett lag. Hur mycket bättre hade det kunnat bli?
 |
| Dybeckstempot tre MCK:are på pallen - en väldigt optimistisk bild |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar