Kinnekulle - årets misär

Tjaa! Var ett tag sedan och som vanligt har det hänt en del. Önskar att jag var bättre på att skriva här. Gillar inte att gå och samla på mig massa och sedan försöka göra ett bra, inte allt för långt inlägg. Det är en konst det här med att blogga får jag erkänna. Kanske är ett tecken på hur spontan icke-spontan man är? Ett tecken på att jag är en person som går och drar på sakerna för länge? Näää, jag kommer till skott med cyklingen i alla fall. Jag skyller på cyklingen, jag cyklar för mycket för att hinna blogga flera gånger i veckan. Så nu var dåliga samvetet för att jag är kass på att uppdatera bloggen borta!

Men om jag nu ska skapa lite ordning här och dela med mig av vad som hänt sedan Östgötaloppet. Efter Östgötaloppet hade jag två veckor till nästa tävling, Kinnekulle. Kinnekulle var mitt första a-race för denna säsongen. Var inte nöjd med min insats från förra året och inte året innan dess. Så detta året var jag extra laddad för att göra bra ifrån mig. Har haft tävlingen som målbild under vintern när jag kämpat inne på trainern. Varför just Kinnekulle har blivit en tävling som jag vill köra bra på är för att det är en av få tävlingar här i sverige som bjuder på lite höjdmeter. Backar är min starka sida och det gör att banan kan vara till min fördel.

Med hjälp av min “coach” Camilla Larsson hade vi försökt att få till en liten formtopp lagom till Kinnekulle i år. Det kändes bra dagarna innan tävlingen, jag var förberedd fysiskt och började förbereda mig psykiskt. Fick ett stärkande mail av Camilla där hon peppade mig och uppmanade mig till att köra för att ha kul och släppa prestationskraven. Har lärt mig att jag presterar som bäst när jag släpper tankar på att “jag måste vinna” och bara kör på.

Kinnekulle ingår även i Swe-cup i år. Så det var inte bara viktigt för mitt ego att visa formen på kullen. Vi i laget hade som mål att köra för att vinna. Allt var planerat in i minsta detalj kan man säga.

Grymt laddad dagen innan Kinnekuell

Dagen kom, söndagen den 24:e april. En dag jag och många andra sent kommer att glömma. Morgonen började med att jag tittade ut och såg att det snöade! Inget snö-blandat utan riktigt stora snöflingor. En litet nervöst skratt kom ur mig. Ja ja, det går över tänkte jag, vi startar vid 12.00 och mycket kan hinna hända vädermässigt, temperaturen brukar stiga ett antal grader framåt lunch. Intalade mig själv att allt kommer att gå bra, inge ide att oroa sig. Det ger dålig energi. Skämtade lite om att det kan inte bli värre än SM 2014 som gick på samma bana, i ösregn och några ynka grader, i slutet på Juni. Började packa in i bilen, satte på cykelstället, skulle precis lasta på cykeln när jag av vana alltid kollar di2-växlarna. Hade även gjort detta kvällen innan men gör det alltid innan lastning. DÖTT! Växlarna var döda! Aaaaa PANIK!! Lugn och fin försökte jag att tänka. Min snälle sambo kom till min undsättning och började snabbt hjälpa mig med att försöka hitta felet. Men icke. Hittade inget fel och växlarna var döda. Gick inte att hålla paniken, ångesten borta och jag gjorde allt för att försöka komma på en lösning. Fanns bara en snabb lösning, att få tag på en annan cykel. Som tur är har vi i laget oftast backup från Bliz-Merida. Ringde dem och utan problem fanns det en extra cykel till mig. Stor pust, jag kommer att komma iväg. Trodde ett tag att allt var kört. Att all uppladdning var bortkastad. Min kära tävling, åt helvetet. Men oerhört tacksam över att få en lånecykel började resan upp mot Kinnekulle. På vägen upp fick vi ett meddelande av Malin i laget. Hennes bil startade inte! Lite för mycket, först min cykel som skrämde slag på alla och nu Malins bil. En stund senare fick vi reda på att starten var framskjuten en timma. Tur för Malin som lyckligtvis fick ordning på bilen och kunde köra mot Kinnekulle, lite senare än planerat, men ingen brådska med tanke på att starten var framskjuten. Jag var också glad för detta eftersom jag kom iväg lite senare än beräknat på grund av strulet med cykeln. Jag visste även att det skulle krävas en del tid till att mecka iordning lånecykeln för att den ska passa mig. Vilken jag skulle ha gott om tid till nu när starten var framskjuten.

Vädret varierade hela vägen upp till Kinnekulle, snö, sol, regn, hagel. En buffé av alla möjliga väderlekar.

Framme uppe på Kinnekulle fick jag lånecykeln och skruvandet började. Byta sadel, byta hjul, byta bromsklossar, ja det var mycket som skulle fixas. Vår mekaniker Rasmus hjälpte mig och mina föräldrar som var med fick agera så gott dom kunde utefter mina direktiv. Kan erkänna att jag var en smula samlad och lite stressad. Man vill inte hålla på att mecka med en cykel precis innan tävling. Innan start ska man ta det lugnt, ladda mentalt. Mitt i detta fick vi sedan veta att starten inte alls var framskjuten en timma, utan en kvart. En aning mer stressad. Gick inte att göra det som skulle göra snabbare. Kom till slut iordning med cykeln och nu var det bara ombyte och smörja benen med liniment kvar. Kan tillägga att det kort efter att vi anlände till kulle började att snöa. Så vädret såg inte lovande ut inför starten.

  

Jag trodde att det inte kunde bli värre än SM 2014, men det kunde det visst, det kunde bli så mycket värre att man fick ställa in tävlingen. Anledningen till att det ställdes in var att väglaget inte ansågs vara säkert. Ett bra beslut tycker jag. Det är inte kul om folk skadar sig pga av vädret. 

Det var historien om vår första deltävling i swe-cup och mitt första a-race som inte blev av. Väldigt trist, tog hårt på mig. Jag vet att det är viktigt att ha ett mål efter målet. Men vad gör man om man inte får kämpa mot målet över huvud taget??? Jag försöker att ladda om nu. Mitt nästa mål är SM. Men innan dess är det Göteborgsgirot GP. Det kommer att bli superduperkul! Peace!

Här är lite bilder, bilder man sent kommer att glömma. Alla bilder är tagna från Bliz-Merida Pro Cyclings Facebooksida.

Östgötaloppet

Yes! Äntligen är säsongen igång på riktigt. I helgen körde vi första tävlingen, Östgötaloppet. Det är tredje året i rad jag står på startlinjen och tävlingen ger en aning blandade känslor. Är inte någon favorittävling precis då starten alltid är tidigt på morgonen. Tidigare år har det varit väldigt kallt vid start och det har varit en fruktansvärd kantvind, eller rättare sagt storm. För det är vad det faktiskt har varit. Och det är ju faktiskt dom som blåst ner i diket tidigare år, inklusive mig. Förutom missär-vädret är man även lite extra nervös eftersom det är första tävlingen för säsongen och rutinerna har inte satt sig riktigt. Så sammanlagt finns det många negativa saker att hänga upp sig på omkring denna tävling.

Nu i år var mitt mål i Östgötaloppet att bara köra på och testa benen. Jag ville nästa helst av allt åka av för att veta att jag kört på ordentligt. Detta gjorde att jag var en aning mindre nervös inför loppet eftersom jag inte kände någon press på att prestera. Det enda som gjorde mig nervös var vädret. Till vår förvåning skulle det inte vara någon storm, men i stället väldigt kallt, noll grader vid start. Och jag som är så frusen! Inte bra!

Men det gick bättre än vad jag hade kunnat tro, både med benen och med vädret. När vi kom till start vid 7,30 var solen uppe och trots att det bara var någon plusgrad så kändes det inte så r-vkallt som det kan göra här hemma i norden. Solen höjde nog humöret en aning och det kändes kul att vi skulle få köra vår första tävling i solsken utan storm.

Innan start samlades vi alla i laget för att gå igenom vår taktik. Inget komplicerat men viktigt att se till att alla är med på banan och redo att köra. Sedan stod vi alla redo för start med 29 andra damelitcyklister + några juniorer som längtade efter att få ge sig iväg. Starten gick och alla var avvaktande i början. Kommer inte ihåg vem som satte in den första attacken men vi i Mölndal var inte sena med att svara och själva attackera för att få liv i klungan. En kort stund efter att både jag och Kristina gjort våra attacker lyckades Moa i laget komma iväg tillsammans med fyra andra tjejer, alla representanter från våra stora konkurenter. Vilket var lika med att det inte fanns så stort intresse i att köra ikapp i klungan. Så där fick vi till den perfekta utbrytningen. Jag vet att man inte ska ta ut segern i förskott men det kändes verkligen som om det skulle hålla. Jag satt kvar i klungan och gjorde en del attacker resterande del av loppet för att få min dos av syra i benen och för att försöka ha lite roligt. Jag var i väg några gånger, själv och med en från Team Crescent. Det var dock inget som höll och klungan kom ikapp gång efter gång. Vid något tillfälle började tjejerna från nya Stockholmlaget bilda lagtempo i spetsen, antagligen för att försöka köra ikapp utbrytningen. Farligt tänkte jag och gjorde en attack. Störde på så sätt stockholmarnas samarbete och deras lagtempoförsök dog ut. När vi började närma oss målgång var vi alla samlade och det var så dags för en klungspurt. En klungspurt vinns inte alltid av den bästa spurtaren utan det krävs en viss finess för att få en bra placering i spurten och få dom bästa förutsättningarna Det gäller att ligga lång fram, men inte först. Jag gjorde mitt bästa för att placera mig taktiskt och lyckades riktigt bra. Kom på näst intill en av dom bästa spurtarna i klungan och nu gällde det att slåss för allt man var värd. Tyvärr var mina ben inte värda så mycket eftersom jag satt av en del attacker under loppets gång och för varje attack gör man slut på några “spurtwatt”. Men med bara några centimeter från att vinna spurten kom jag i alla fall tvåa, klart nöjd! Mycket tack vare Kristina i laget som la sig framför mig och jag kunde sitta på hennes hjul en stund i början av spurten. Bra lagarbete!

Känslan efter målgång var skön, jag hade gjort mina attacker och vi hade fått i väg Moa i den vinnande utbrytingen och lika med en pallplats. Moa spurtade in på en andraplats! Det kunde nästan inte ha blivit bättre. Kristinas första start i elit och hon klarade racet galant.

Sammanfattat blev det en härlig start på säsongen! Peace!

Final i Kompiskampen

Oj vad dagarna springer iväg. Det har hunnit hända en del saker sedan jag skrev sist. Vi börjar med påsken. Jag hade hoppats på att det skulle vara fint väder och att jag skulle slippa sätta mina lilla rumpa på den tunga vintercykeln. Men ack inte, den planen sprack. På fredagen när jag skulle ut på en tretimmarstur regnade det en del och jag hade di2-strul på min linjecykel så jag fick svälja och ta vintercykeln. Bra det med tanke på regnet och det varinte så farligt som jag hade föreställt mig. Tre timmar med hårdare i backar och det gick utan problem på den tunga cykeln.

Påsken blir oftast den helgen på året då man kan lägga in lite mer träningstimmar för att varva upp inför tävlingssäsongen som oftast drar i gång någon eller några veckor efter påsk. Misstaget förra året var att jag nog varvade upp lite för mycket och blev lite för sliten i början på säsongen. Detta året har jag andra förutsättningar och min kropp har redan fått sig en omgång med mycket distans nere på Mallis. Nu under påsk blev riktlinjen att inte inte köra på för mycket och lyssna på kroppen. Vilket funkade mycket bra och jag har avslutat mars månad med humöret och kroppen i behåll.

Kvittot på mars månads träningsupplägg fick jag när jag körde sista passet i Kompiskampen. Kompiskampen har pågått sedan i vinter och nu i mars var det dags för final. Sista månaden att pressa watt under 20 min. Jag fick lite mot min vilja montera upp cykeln på trainern för att avverka min sista 20:a för Kompiskampen. Hade ju helst kör ute. Men men, har man gett sig in i leken så….Jag ville ju gärna se min utveckling från första passet som jag körde några veckor efter min fruktansvärda sjukmånad. Och utveckling har det blivit. Jag satte tidigare tre mål i Kompiskampen, ett realistiskt, ett acceptabelt och ett drömmål. Nådde upp till det realistiska. Det jag utefter tidigare prestationer på 20 min lätt räknade ut som ganska realistiskt mål i början på säsongen. 240 watt, 4,32 watt/kg. Jag är helt klart nöjd! Detta blir nu utgångsläget för säsongen och jag hoppas på en förbättring till SM. Nu ska vi med spänning invänta resultaten från Kompiskampen. Se hur min förbättring från 210 till 240 watt står sig mot alla andra damer i landet. Kan det blir något litet pris kanske?

Nu sitter jag nyss hemkommen från ett lugnt distanspass. I mon ska jag till TEAM hälso & friskvård för att göra tester. Då kommer jag få exakta siffror på vad som nu finns i benen. Det blir laktat och vo2-maxtest. Spännande och skrämmande. Eller mest spännande och bra att få veta hur träningen går. Oavsett vad siffrorna blir så är målet att vara i så bra form till SM som möjligt och det finns gott om utrymme till formtopp. Det är inte riktigt nu jag ska vara på topp, nu gäller det bara att styra träningen åt rätt håll. Kommer med en uppdatering i mon förhoppningsvis om hur allt gick! Peace!