Utesäsongen är invigd!

Det blir inte bättre än vad man gör det till. Trist att vara hemma i Sverige efter resan till Palma. Men i tisdags var det dags för första utepasset utan vintercykel. Det är ju så att under vintern är det tung j-vla cykel som gäller. På vintern är det distanspass ute och dom lite hårdare passen inne. Kan dock vara snabbdistans ute men inga rena intervallpass när målet är att köra på ordentligt. Det funkar bättre inne på trainern under vintern. Men nu i slutet på mars och början på april börjar som flesta cyklisterna leta sig ut på dom fina cyklarna.

En liten riktlinje, som jag har uppfattat det som, är att när vi ändrar om till sommartid då ska finracern fram. Då blir det även ljusare på kvällarna och gruppträningar på vardagarna drar igång. Det är inte sommartid än men efter att ha kört ute i Palma en helvecka utan dubbdäck skulle det kännas som ett nederlag att komma hem och sätta sig på vintercykeln. Så denna vecka börjar uteträningen på allvar för min del. Jag hoppas att vädret håller sig på plussidan så jag slipper gå tillbaka till min käääära vintercykel.

Första passet för veckan, EB-intervaller på tempocykeln. Det var inte tänkt att jag skulle ta tempocykeln eftersom den nya inte är inställd och jag vill slippa putsa upp den gamla som ligger ute till försäljning. Men efter en del tekniska problem på linjecykeln hade jag inget annat val än att i sista stund mecka ihop tempocykeln “den äldre” för att hinna möta upp min lagkompis Kristine.

Det var en skön känsla att rulla iväg på tempocykeln. Visserligen med lite mer kläder än vad jag behövde förra veckan, men bra mycket mindre än vad jag haft under hela vintern. Inga vinterskor! Det säger ju allt. Kristine hade också tempocykel och vi körde våra intervaller, 4 x 5km. Lite ovant men helt ok. Kanske inte snabbaste eller högsta snittwatten, men för att vara första utepasset på tempocykeln är jag nöjd. Det är skillnad att köra ute jämfört med att sitta still på en trainern och bara koncentrera sig på att trampa. När du är ute måste du hålla koll på omgivningen, trafiken, anpassa motståndet till vind, uppför, nedför. Det blir mycket att hålla koll på. Något som blir lättare och lättare för varje pass ute. Ett tips till er alla, ut och kör!

Nu håller vi tummarna för cykelbra väder under påsk. Peace!

Ta mig tillbaka!

Då var man tillbaka på svensk mark och tillbaka till verkligheten. Nu är semestern över och jag kan inte bara ägna mig åt att cykla, äta, sova. Mmmm det är livet, cykla, äta, sova, cykla, äta, sova. Hade kunnat göra det livet ut. Jag har på denna resa fått bevis på att det borde gå att göra livet ut. Det var nämligen så att jag hängde med några äldre herrar där nere som är över 60 och dom hängde med bra ute på vägarna. Och dom har säkert många år kvar på sadeln.

Resan till Palma var nog något av det bästa jag gjort på länge. Är lite besviken över att jag inte åkt tidigare. Jag hade nog kunnat få ihop en resa tidigare men jag har inte insett hur värt det är att ge sig iväg. Men det vet jag nu! Trots att det inte var strålande sol eller kortbyxväder hela resan så var ändå vädret varmare än vad det är i Sverige, vilket gör att man uppskattar 10-15 grader jämfört med några ynka plusgrader. Naturens variationer är sedan ännu en faktor som skapar glädje. Visst är naturen och många vägar fina här hemma. En svensk skog slår nog det mesta. Men som landsvägscyklist är godispåsen med alla långa stigningar svårslaget. Palma kan verkligen ge benen vad dom tål både i bergen och på platten. Det var just det jag fick under veckan. Härliga stigningar och fart på platten. Listan kan bli lång med alla positiva upplevelser. Men jag håller mig kort till att lägga vikten på att bergen är det absolut bästa, eftersom det är bergen som saknas i min cykling här hemma.

Det var inte bara cyklingen som var suverän, sällskapet har nog också bidragit till att jag trivdes så bra. Vi var en salig blandning av åldrar gamla som unga och det är just det som gör det så bra. Gillar när olika åldrar möts, olika syn på saker och ting men ändå ibland så lika. Eftersom vi var ett gäng med 7 cyklister, 2 barnvakter och en baby höll vi inte alltid ihop. Men varje morgon och kväll samlades vi vid matbordet och delade med oss av diverse upplevelser och historier.

När jag satt på planet från Palma var det en vemodig känsla, jag hade så gärna stannat kvar en vecka till eller till och med ett år! Men nu är det inte så och jag är glad för att jag fick dom fina dagarna jag fick där nere. Nu väntar vanliga livet här hemma i sverige. Vi hörs, adiós.

Nörderier - träningsläger Palma.

Sträcka: 712km

Tid: 28:15:30

Högsta klättringen: 695 m

Total höjdstigning alla pass: 7 301 m

Pass med flest höjdmeter: 1 888 m

  

Lite bomus, vi korsade en tävling två gånger på vår sista runda. Daniel var med i denna tävling men jag var för långsam och lyckades inte fånga honom med kameran. 

Bergsgetter

Idag var det 5h berg i schemat. Vi hade igår kväll studerat kartan noga för att slippa dividerande ute på vägarna om vart vi ska köra. Fast om det är berg som gäller så är det ju inte så svårt att hamna fel här. Man tar sikte mot dom gigantiska bergen och kör. Det är svårt att missa vilket håll man ska åt i alla fall. Sedan är det bara lite finlir för att justa komma fram till dom rätta stigningarna. Det blev den norra sidan idag. Tog ett tag innan vi kom fram til första stigningen och alla var nog lite spända eller förväntansfulla över vad bena skulle säga nu efter 6 dagar på ön och ett antal mil i benen. Det blev en ganska lång första stigning och alla föregående timmar på sadeln kändes i dom värdefulla lårmusklerna. Men det var inte outhärdligt utan bara en känsla av att benen inte kommer direkt från en veckas vila.

Jag och Moa som blev paret som höll i hop längst, tuggade på uppför och susade nerför. Upp och ner. Så går visan i bergen. Upp betyder av med kläder, rulla ner armvärmarna, knäpp upp västen. Ner betyder knäpp allt, klä på sig allt man äger, upp med buffen och trampa det snabbadste du kan på lilla klingan. Tur att man är högkadensare så man kan hålla uppe lite värme i musklerna utför. Det är nackdelen med bergspass. När det går upp blir man ganska varm och har man kört uppför är det oundvikligt att inte köra nedför. Blir ett satans vinddrag nedför. Kallt om lilla kroppen och musklerna hinner kylas av. Gör lite ont när man börjar nästa klättring direkt efter lång utförsträcka. Men jag ska inte klaga. Bergen, klättringarna jag har fått vara med om här har varit fantastiska. Tänk om jag hade fått ha dom hemma och köra K3 intervaller i. Då hade benen mått bra! Lite synd dock att jag inledde veckan med en förkylning. Känner att kroppen inte riktigt är helt med och har inte fått in mitt sköna "backflow". Känslan när jag bara matar på och kör i från alla, haha. Det ska bli intressant att se hur formen utvecklas efter denna vecka. Svaret kommer jag faktiskt att få snart då det är inbokat ett vo2max och laktattest hos Team HF andra veckan i april. Samma vecka som tävlingspremiären.

Imon är vår sista cykeldag här på Palma. Det blir runt 4h. Lugnt för att inte bränna ut kroppen totalt. Kan kanske bli någon liten klättring om benen tillåter. Vi får se. Nu ska jag plåga mig en haltimma med att sitta och vänta på att middagsbuffén öppnar. En cyklist är alltid hungrig. Peace!

Årets första fartträning

Oj oj oj. Idag fick vi minsan vara med om lite fart och fläkt. Vi har ju en kär klubbkamrat som lyckats gör ett smart drag och kombinera jobb i ett varmare, cykelvänligare land. Är inte alls avundsjuk på honom som får köra i tråkiga backar utan värmesulor och dubbdäck. Han hade i alla fall tipsat oss om att det var ett gäng som kör lite fart på torsdagar och att vi säkert var välkomna att haka på. Och det var väl klart att vi alla var sugna på att få lite syra i benen och se vad dom kan klara av efter allt tröskande på trainern.

Gav oss i väg i morse för att möta upp gruppen vi skulle köra med på ett litet cafe i utkanten av Palma. Vi möttes av några avslappnade gubbar inne på cafet och fick ett trevligt välkomnande. En liten herre hade en skönt lite galen attityd och sa något om twitter och pekade på hans hjälm där det stod något om full gas. Haha, hur ska detta sluta tänkte jag.

Vi rullade iväg en grupp med enbart herrar plus vi tre damer och vår suporter Olle. De flesta av herrarna var nog över medelåldern men jävlar vad vissa av dom kunde köra. Det dröjde en liten stund innan det blev körning och vi satt nog alla och undrade vad som skulle hända. Men det fick vi svar på. Upplägget verkade vara att man spontant gick upp och drog på när man kände för det. Eller försökte köra ifrån dom andra. Mina tävlingsmolekyler reagerade direkt när någon försökte köra i från klungan och jag ville ge benen friheten att köra på så hårt som dom bara kunde. Och det gjorde jag nästan. Ville ju inte riktigt riskera att bli avhängd innan vi skulle stanna för kaffe så jag körde på, vilade en stund och körde på. Började bli slut i benen i slutet och det kändes bra. Då har jag kört på så benen fått sin syra för dagen tänkte jag. Mitt schema visade ca 2mil sammanlagd hård körning och resten lugn distans och med tanke på att jag gav benen vad dom tålde fram till kaffepausen så bestämde jag mig för att ta det lugnt på hemvägen. Vilket gjorde att jag släppte gruppen. Jag vet att det är en backig runda imon och mina ben vill vara med då också. Så jag var nöjd med den hårda körningen jag fick i gruppen och den sköna distansturen hem mot Palma. Sammanlagt blev det över fyra timmar och runt 10mil. Utan regn och en del sol. Mycket behagligt. Jag kunde tom plocka av benvärmarna i slutet när jag började närma mig Palma och motvinde  avtog. Så då måste det varit ganska varmt. För intresseklubben kan jag ju nämna att gänget vi körde med idag hade minst lika mycket kläder som mig. Ännu ett bevis på att jag borde fötts som spanjorska och bo och cykla i spanjen. Haha.

Nu ska jag lägga mig och sova för att ladda inför 5h bakrunda imon. Peace!

Cyklistens fiende nr.1

Andra cykeldagen nere i Palma. Kände redan av det igår kväll och i natt vaknade jag av att halsen värkte. Bara att gilla läget och acceptera, ingen cykling för mig idag.

Det känns väldigt tråkigt. Men det är ju så det är. Då och då orkar inte kroppen och virus eller bakterier får övertaget. Det är nog varje idrottares fiende nr1. Att bli sjuk är aldrig kul och det ställer till det i träningsflytet. Tråkigt nog är det ju något alla får räkna med, att bli sjuka ibland. Vissa oftare vissa mer sällan. Jag har klarat mig hela vintern och hela vabruari så jag försöker att tänka att min kropp är inte starkare än någon annans. Hade bara oturen att just bli sjuk under en vecka som det inte riktigt passar så bra att ha som vilovecka.

Får se hur det utvecklas. Har jag tur mår jag bättre imon och kan kanske köra igen på onsdag. Jag försöker att inte hopoas för mycket och bara acceptera läget. Peace!

Bild nedan på när gänget gav sig iväg idag på fyra timmar upp i bergen. Mina ben grät över att dom inte fick följa med.

Ner till värmen!

Efter tre hårda vintrar som seriöst satsande cyklist har jag nu äntligen fått åka till ett varmare land för att cykla! I går lyfte planet från Sverige för att ta mig, Moa och Kristina till Palma, ett av världens alla cykelparadis. Med oss har vi även våra respektive plus barn och föräldrar. Ett glatt gäng på tio personer.

Palma är kanske inte det varmaste stället att cykla på nu. Eller rättare sagt man kan inte vara säker på att det är kort kort som gäller. Men bra mycket bättre än hemma i slask och snålblåst. Vi har många bekanta som brukar åka till Palma så tack vare en bra deal blev det just Palma.

Vi körde första passet idag, vilket skulle vara 3,5h platt. Men råkade visst bli 5h. Oj då, fel väg någonstans. Inte lätt när man är i främmande land. Men annars var det fantastiskt! Herre gud vilken skillnad att klicka i dom lätta skorna i pedalerna och flyga i väg på den fjäderlätta cykeln. Som natt och dag jämfört med stålhästen där hemma och 10kg tunga vinterskor. Klimatet i Sverige gör verkligen att man kan uppskatta andra varmare länder.

Nu blir det snart en stadig buffé. Vi hörs snart igen! Peace!